Jag är konung i ingenmansland,
grå är nu himmelens ton.

Mina ägor blev aska och sand,
jag ser ut som jag svalt en citron.

Tomt ekar gycklarnas hån,
och gitarren den skorrar så rått.

Hovet är långt härifrån,
jag är narr på mitt eget slott.

Men från tåren som föll längs min kind,
växte ur aska och sot.

En skog av magnolia och lind,
och eukalyptus slog rot.

Som ett under blott över en natt,
stod mitt rike åter i blom.

Och snart blänkte kistornas skatt,
men sinnligt så voro jag tom.

För den tår som föll var min själ,
och nu står jag för evigt i skuld.

Till ett folk som endast vill väl,
när man sitter på silver och guld.