Hon har ett hjärta som bultar så hårt
att hennes kropp nästan går sönder.
Lugnet bor så långt härifrån
trots att tiden står näst intill stilla.
Hjärtats desperata frekvens gör sig ständigt påmind,
och det är inte långt till en kollaps.

Hennes andetag är regelbundna,
men luften kommer inte ut ur henne i takt.
Kanske i takt med paniken,
men den är för ojämn för att kunna kallas rytmisk.

Hon önskar så gärna att hon var sedd av någon.
På riktigt.
Blickar får hon hela tiden.
Många uppskattande.
Men blickar ser bara under korta ögonblick,
och vandrar ständigt från objekt till objekt.
Hon vill så gärna vara subjektet
som gör skillnad för hela meningsuppbyggnaden.
Men hon lärde sig tidigt
att hon aldrig skulle ha den kapaciteten.

Hon är den där tjejen du vet, som du ser på tunnelbanan
och som du tycker har så mycket pondus.
Hon är den där tjejen du vet, som går av en station senare,
och gråter bort den sista gnuttan självrespekt
när du inte ser.