En tanke växer på ängen där borta. Även här kan humlan kalla hem. En arbetsam humla lämnar sitt samhälle för ett uppdrag åt hovet. Om regn mynnas ut ur molnen är det varken välkommet eller ovälkommet. Född fri och vill stå bi, sprida nektarn vinden sjunger om. Den enda orkidén väntar på att humlan ska slå sig till ro. När skalvet lagt sig tar han ett språng, något randigt i luften som en tiger. Med hösten som naturlig fiende. Gadden används enbart vid angrepp, skydd av mig och drottningen. Hon är bakom mig nu, och jag är på väg genom skuggan, längs solens strålar. Vinden ropar: - Du klarar det inte utan mig, du kan inte flyga!!

Humlan fortsätter. Humlan ovanför ängen ser en jätte. Vad gör en jätte i Babylon? Den rör sig fort som om flygandes. Vingarna rycks av, humlan sjunker! Skriker! Bara ett litet tag sjunker jag. Skyddsängeln når äntligen humlan och de lyfter. – Se mig flyga din lilla, lilla jätte! Bladen på alla sköna ting sluter om sig. Orkidén är humlans sista viloplats. Samhället hör vinden, de har förlorat en medborgare.