Guldets åtrå förde längtans drömmar av karat.
Skuld blev allt jag rörde, ängslan tårar slem och hat.

Apollon får jag störa dig, hur tar jag mig ur hålet?
Besjung mitt åsneöra, säg om hybris äro målet.

Lär mig hur man sätter lås på tingenas begär,
tvinga mig i symbios med allt som intet är.

Hånfullt klingar svaret , alla liv är komedi.
Och universum är ett hav av frusen ironi.

Människan är blott en narr och gudars tidsfördriv,
och den som inte roar oss han döms till evigt liv.

Du lilla gycklarn skrik dig hes, och dansa i en ring.
För du är blott en parentes, och tid är ingenting.