När jag var liten ville jag bara bli vuxen,
men nu när jag är vuxen så saknar jag ofta att vara liten.

Jag saknar den där känslan att ta med mig min nallebjörn och springa i för stor pyjamas in till Mamma och Pappas rum, klappa Mamma på huvudet och krypa ner mellan deras värme och somna.
Pappa brukade alltid lyfta tillbaka mig till min säng senare när jag somnat,
och på morgonen funderade man förvirrat på hur det egentligen gått till.

Jag saknar den där känslan att vakna tidigt och springa ner i köket där Mamma satt och löste korsord, och frukosten var på bordet, man kunde äta länge utan stress, kleta omkring med påläggen och spackla smörgåsen, sådär som jag faktiskt fortfarande gör. Jag saknar att dricka varm choklad med för mycket O'boy i glaset, en sked chokladpulver för varje gång Mamma tittade bort. Ett extra busigt leende för varje gång hon såg.

Jag saknar när man precis lärt sig knyta sina egna skor och lipade åt kardborrebanden, när man snörade på sig och sprang ut på gräsmattan, när man när sommaren kom hjälpte till ute på gården, klippte gräsmattorna med sax, lekte med legogubbar i rabatterna, hade vattenkrig med brorsorna.

jag saknar min barndomskatt Casper, som bara var min egen, som var kolsvart med len päls, och som kunde öppna dörrar helt själv, jag saknar hur han ibland sov på min kudde och skyddade mig från det jag trodde fanns under sängen.

Vi brukade hitta på massor av konstiga lekar, jag och mina bröder. Vi fantiserade ihop olika actionfigurer, lekte att vi var Ninja Kids, vi åkte kälke inomhus med madrasserna från våra sängar, slängde lego omkring oss, busade och hittade på hyss när tillfället fick sig en sekund eller två.

Jag saknar att sitta vid köksbordet och rita fina teckningar till Mamma och Pappa, att klistra och klippa med glitterlim i alla dess färger, när man med sneda barnbokstäver skrev "Till Mamma från Melissa" och stolt visade upp, när Mamma log och berättade hur fin teckningen var.

Jag saknar när min kusin lärde mig hur man flätar håret, och hur jag sedan flätade Mammas hår varje dag tills hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Hur hon ibland flätade mitt långa fina hår jag hade då, innan jag och en klasskamrat lekte frisörer och jag blev väldigt korthårig en period.

Det finns så mycket jag saknar med att vara liten, det är fina minnen som verkligen får mig att le.

Ingenting stoppar mig från att plocka fram barnasinnet då och då, att leka, springa, skratta, hoppa omkring och busa, men man måste även vara vuxen och förnuftig.

Rak i ryggen och stolt över mitt liv är jag trots allt, Och jag är nöjd över hur saker och ting alltid kan vända till det bättre, nöjd över kärlek och situation.

Min lilla nallebjörn har jag kvar, han ligger i sängen bredvid mig varje natt, påminner om vackra minnen. Men nu har jag min älskade Kalle som räddar mig från det där som gömmer sig under sängen, och vi är båda precis som små barn precis när vi vill.

Tillsammans.