Min uppfattning om hur man tar emot en nyanställd, oavsett om denna ska stanna en vecka, över sommaren eller tillsvidare, är att han eller hon får arbetskläder, en förenklat översikt då det gäller rutiner, ett skåp för värdesaker och de privata kläderna, samt en tydlig vink om var man kan förse sig med kaffe. Inget av detta får jag. Men det finns de som har de värre. Efter några dagar blir jag vittne till hur en ny; en medelålders kvinna; med, kan man utan vidare föreställa sig, mängder av erfarenheter och kunskaper; för första gången kliver in på kontoret för rapport, dvs. överrapportering av de viktigaste händelserna från ett arbetsskift till ett annat. Jag noterar att hon ser rädd och försiktig ut, vilket är högst normalt om man är ny och går in i ett rum med tio stycken man aldrig tidigare sett. Ingen alls, därför ej heller fast anställd personal sedan åratal eller överordnad med formell arbetsledarroll, reser sig upp för att ta den nya i handen, presentera sig och hälsa henne välkommen; ingen säger ett ”hej” till henne och hon går och sätter sig ett i hörn. Efter en stund går jag, som är den näst nyaste i rummet, fram till henne och tar henne i hand, anständigtvis.

För mig passar ordet autism bäst in: det är något djupt asocialt över ett sådant bemötande, och jag tänker att det är ett symtom på något. Det är inte bara för att detta är Stockholm, jag har bott i storstadens relativa anonymitet i trettio år, naturligtvis är det inte bara att gå och dricka kaffe hos varandra, utan noggrann inbjudan, men i alla fall. Något liknande då det gäller kollektiv social funktionsoduglighet har jag aldrig sett.