Jag hade egentligen slutat som SFI-lärare redan förra terminen, men fick ändå som gammal i gården vara med och lämna över  till de nya kollegorna. Det kändes lite snopet att lokalen var så sliten, och att de fortfarande måste dela den med ungdomarna som läste Sv2. Skolan är en hierarkisk koloss, tänkte jag när jag lämnade över nycklarna.

Ingen annan verkade ha tänkt på någon slags välkomstceremoni, så jag bjöd hem hela gänget på en fika i träslottet. Jag åkte i förväg för att sätta på kaffe och kolla om Hippien var hemma.

Det var han, men han hade barrikaderat sig i Örnnästet där vi brukade sova, ställt upp en hel modelljärnväg med taggiga bonsaiträd runt plattan och gått in i sin egen värld. Jag försökte närma mig på ett ömsint och kärleksfullt sätt, men blev avvisad och tumlade ner för den rangliga trappan igen.

Örnnästet var en utskjutande del av det rödfärgade träslottet, halvt om halvt sammanslingrad med den gamla gula reveterade fabriksbyggnaden. Parallellt med stigen upp till Örnnästet löpte en annan stig. En halvt uppvuxen häck skiljde dem åt. Den högra stigen ledde till ett tornrum i fabriksbyggnaden, där det sades att ett gammal strävsamt lärarpar bodde. Dörren var grön. Märkligt att jag aldrig hade sett dem. Hade de kanske jobbat på SFI?

Jag gjorde ett nytt försök att erövra det revir som jag trodde var Hippiens och mitt gemensamma kärleksnäste, klättrade upp igen, pratade om universum och om kärleken.  Hippien klarnade långsamt till och svarade fåstavigt. Han menade att han måste få sätta sina egna gränser för sitt universum, och det hade hade han ju gjort. Jag klev försiktigt över de sirliga modellspåren och undrade om jag själv måste bygga ett eget Falcon Crest och hur ställningskriget i så fall skulle kunna sluta. När jag försiktigt nämnde att kollegorna var i antågande sken Hippien plötsligt upp och låste upp dörrarna till det inre loftet.

Kollegorna vällde in och beskådade fyndhippiekläderna  som hängde på tunna ståltrådsgalgar. Inte hade han berättat för mig att han varit i Syrien och handlat. Jag frågade viskande om han rökt på och föreslog att vi skulle ta en krona plagget för att bli av med skiten. Hippien hävdade att en femma var ett bättre utgångsbud. Jag strävade efter ett universalpris, man kan väl inte ta en femma för en klädnypa? Vi enades om en kompromiss: två kronor.

När kollegorna handlat färdigt hängde de utanför byggnaden en stund. Jag kom efter och såg från andra sidan mina gamla kollegor Stefan och Ägget, som nu jobbade som guider på fabriksmuséet. De pekade ut mig som en sevärdhet: tjugofemårig konstnärinna. Haha, och där stod jag och drack i en PET-flaska liksom.

Jag gjorde en sista rajd mot Örnnästet. Jag hade ju hoppats så mycket, lagt så många drömmar där. Nu var hela loftet fyllt av spindelväv och grått tyll. Jag kämpade mig igenom och nådde fram till nästet.

Hippiens ögon hade blivit svarta och liksom överdragna med en hinna. Jag försökte tala om det ljusa i livet och visade honom de tre små barn som just passerade pulkabacken under Örnnästet. Han nickade förstrött. Sedan puttade han mig ner från sovplattan.

- Tänk på vad du gör! Vi älskade ju varann en gång? Du kastar ut det bästa av dig själv! skrek jag i fallet.

- Det var du som trängde dig på! ropade han tillbaka.

Jag fortsatte falla, och falla, och falla.