Jag fortsatte falla, och falla, och falla. Till slut landade jag i träslottets källare. Korridoren var lång och vitkalkad med många dörrar till olika rum. En gymnastiksal, stor som en fotbollsplan. Varför hade vi aldrig haft några matcher där, eller teaterföreställningar? Det var verkligen märkligt. Så mycket som liksom aldrig blev av.

Nästa rum var fyllt av bråte, trävirke och gamla paddlar. Jag kom precis lagom för att se ett par av kollegorna smita iväg genom dörren mot parkeringsplatsen med flera par åror i en egendomlig design. De liknade jättelika trägafflar. Kollegorna verkade ha väldigt bråttom och det var något vagt skuldmedvetet över deras rörelser. Var detta verkligen i sin ordning? Jag tvekade en sekund för länge för att hinna fånga dem innan de försvann. Sedan ropade jag på hippien.

- Har du gett bort årorna? Min röst ekade genom korridoren och hippien svarade från bortre ändan, den som vette mot örnnästet.

- Det är lugnt. Åt var och en efter dess behov, säger Marx.

- Men du brukar ju vara så mån om att få skäligt betalt för saker? För att inte känna dig som en utnyttjad proletär? Jag tänkte stoppa dom, men jag hann inte.

- Man kan ge, om det är till vänner. Peace and love. Du måste lära dig skilja på saker.

Jag insåg på något dunkelt vis att jag nog aldrig skulle kunna lära mig. Om jag skulle svarat tvärtom hade hippien säkert ändrat på reglerna en gång till, så att jag ändå hade haft fel. Hur man än vrider sig har man ändan bak, tänkte jag och öppnade nästa dörr. Mörker och potatisgroddar, trasig glödlampa.

Nästa rum badade i ljus. Kalken på väggarna var så färsk att den fortfarande rök, och laserljusorgeln i hörnet spelade sin flourescerande symfoni. En riktigt lyckad installation. Så synd bara att vernissagen aldrig blev av, så att fler hade fått njuta av denna rumsliga upplevese. Nu kändes det mest ödsligt.

Jag rannsakade mitt inre. Det kändes som att jag var mycket ensam, men inte särdeles rädd.