Jag satt länge kvar i det vita rummet och studerade laserljusets rörelser. Det bildade bågar och andra former, skiftade färg, lekte norrsken mot den skrovliga kalkväggen. Det var rent, vackert och spännande på samma gång.

Jag satt kvar tills rummet mörknade och växte, och golvet blev täckt av ljummet vatten. Lasershowen hade nu tagit formen av en digital blackboard i främre ändan av salen, och vänstra delen av rummet hade blivit möblerat med bänkar och stolar. Jag hade blivit teleporterad till Det Virtuella Klassrummet. Förmodligen var det något lärarvikariat igen, tänkte jag.

Mina arbetsuppgifter klarnade efterhand. Det var en slags överlevnadskurs i simulerad miljö för människor och djur. Kursen krävde en lärare med allmän och varierad ämnesskompetens samt stor improvisationsförmåga. Något i mitt CV hade tydligen klickat med denna beskrivning, eftersom jag blivit headhuntad och hittransporterad.

I mitten av rummet fanns en kombinerad kokplatta och digital display, där man kunde ställa in ytspänningen så att eleverna successivt skulle kunna öva sig i att gå på vattnet. Som lärare måste jag dock även vada på bottnen och parera för de rörinfattade elledningarna, så att de inte rubbades ur sitt läge. Då kunde det känsliga systemet påverkas. De äldre eleverna på kursen, ett par kraftiga män som jag kände igen sedan en teaterkurs, visade mig tillrätta.

Bortre väggen i salen var täckt av våningssängar. Konstruktionerna var gjorda av lättmetall och bara nödtorftigt förankrade i väggen. Stegar saknades. När jag hivade mig upp med hjälp av armstyrka till mitt personliga lilla revir högst upp till höger var jag tacksam för att de grova grabbarna fungerade som mothåll. Jag hängde upp mina blöta paltor på sängräcket och bytte till nattskjortan som låg under kudden. Den fick duga som lärarkostym, den var ju i alla fall torr. Bristen på underkläder besvärade mig en aning, fast jag insåg att det var lite pjoskigt att hänga upp sig på sådana detaljer på en överlevnadskurs.

Djuren som var med på kursen hade förstås ett försprång i momentet ”gå på vatten”. Skräddarna och smågrodorna glänste särskilt i detta ämne. De tog emelllanåt hjälp av de näckrosblad som låt utspridda på ytan och navigerade självklart däremellan.

Däremot gick det sämre för djuren med matlagningen. Tre olika sorters grönvita prinsesstårtor fanns i kursplanen: den klassiska med tunt marspiantäcke och ros, den stora med grön fyllning och tjockt gräddlager, och vol-au-vent-varianten med den gröna fyllningen spritsad i rutverkets hålor. Ingen av dessa recept var dock anpassat för djurens fysionomi. Jag kokade lite varm choklad åt dem på plattan för att lugna känslorna, och förklarade att jag tyvärr inte kunde ändra i kursplanen eftersom jag bara var vikarie.

Den första problembaserade arbetsuppgift jag skulle handleda var en beskrivning av  ljudvågornas interferens i rummet som skulle ta sin utgångspunkt i en matematisk-fysikalisk beräkning. Jag utjämnade i tanken den rombiska delen av rummet till en kvadrat, gjorde en överslagsräkning för att få grepp om rumsvolymen och så körde jag lite Vivaldi på fiolen. Det verkade funka, eleverna var i alla fall nöjda.

Kläderna verkade aldrig torka. Kanske hade jag missat något moment i inställningen av luftfuktigheten. Jag fick fortsätta undervisa i nattskjortan nästa dag. Efter frukosten signalerade de digitala displayerna att det nu var dags för veckans exkursion, ett studiebesök på en annan planet. Vi människor  laddade ketchupflaskorna som skulle fungera som rymdraketer åt djuren och satte fyr på stubinerna. Själva följde vi efter till fots.

Den nya planet vi kommit till påminde väldigt mycket om ett bostadsområde i min hemstad, alldeles i närheten av villakvarteren där jag växte upp. Vi åkte lite karusell på lekparken med djuren och så försökte vi oss på ett nytt tårtrecept med nougatöverdrag. Det var ganska knepigt.

När vi kom tillbaka till klassrummet stod rektorn och den ordinarie läraren i klassrummet och tackade för min insats. Jag berättade om hur jag lagt upp undervisningen och de verkade nöjda. När jag kom till Vivaldisolot hade jag nog förväntat mig ett stänk av beundran, eller åtminstone en imponerad blick, men det hade jag inget för.  Den ordinarie läraren lät förstå att min problemlösning var både gammal och beprövad. I ögonvrån såg jag att hans fiol redan låg på katedern.