Det var en gång för länge sedan ett underbart vackert slott med en underbar vacker trädgård. Där bodde en kung med sin hustru, drottningen, och de älskade varandra mycket. Ja, kungen bar drottningen på sina händer. Det tyckte drottningen mycket om.
De hade en liten söt dotter, som sprang runt i slottets långa korridorer, virvlade runt i salarna och klättrade upp på alla trädgårdens träd.
Det tyckte inte kungen om. Han menade att hon behövde lära sig att blir en sedesam kvinna. Hon skulle ju faktiskt bli drottning en dag. Själv hade han behövt lära sig allt som hängde ihop med regerandet tidigt i sitt liv.
Därför skällde han på henne så snart han såg henne virvla runt. Ja, ibland måste han även slå henne, för det måste man om det ska bli en ordentlig människa av någon. Det visste ju alla.
Den lilla prinsessan försöskte lära sig att behärska sig, men snart märkte hon att vad hon än gjorde, skällde hennes pappa på henne. Han såg inte hur hon ansträngde sig, han såg bara hennes fel. Och drottningen, hon såg inte vad som skedde. Dessutom tyckte hon så mycket om att bli beundrad av sin man, som han ju också gjorde, så hon inte heller ville se.
Prinsessan växte upp och blev allt ledsnare och lekte allt mindre.
Men en dag, när hon ändå gungade på en gunga i trädgården, såg hon plötsligt genom staketet en pojke som stod och tittade på henne.
Han stod där och betraktade henne och tyckte att hon var så söt och bedårande. När han märkte att hon tittade på honom, log han mot henne.
Då sprang prinsessan fram till honom.
- Komm in vet ja, sade hon och visade honom ett hål i staketet.
Han slank in och vips var han inne. Han gjorde stora ögon, en sån fin trädgård hade han aldrig sett förut. Där fanns alla slags frukter: röda äpplen, gröna päron, gula citroner, persikor och granatäpplen. Mellan fruktträden stod träd i full blom och inemellan fladdrade runt fjärilar i alla färger. Han hörde bina surrra och fåglarna kvittra. Det fanns bär på alla buskar och saftigt grönt gräs.
- Kom, ska jag visa dig allt, sa prinsessan när hon såg hur han häpnade.
Hon visade honom hemliga kiselvägar som löpte kors och tvärs genom trädgården, springbrunnar mef klart vatten, ja, längst bak i trädgården fanns det till och med ett vattenfall. Plötsligen fick han syn på ett rådjur och även två fasaner. De var inte blyga någon av dem utan kom nyfikna för att se vem som kommit på besök.
Trädgården var så stor, att innan de hunnit se på allt så måste de gå tilbaka.
- Min ppap blir arg annars, sade prinsessan. Men kom igen i morgon eftermiddag, om du vill.
- Här, ta, sade hon och gav honom en liten nallebjörn. Han är min, men du får honom om du vill.
Han nickade och så slank han ut genom hålet i staketet.

Nästa eftermiddag hittade han hålet och slank in i trädgården. Han satte sig i dess närhet för att vänta på prinsessan. Men hon kom inte. Timmarna gick och han visste inte riktigt vad göra. Tills slut tänkte han, att han kanske kunde gå till slottsporten och ringa på, hon hade ju inte sagt att han inte fick.
Hans hjärta bankade lätt, han var glad att nu snart skulle han få träffa henne igen. Och när han drog i klocksträngen då kom verkligen prinsessan själv och öppnade. Men vad hände? Hon tittade på honom med helt likgiltiga ögon. Han log mot henne, lite förvirrad.
- Hallo, sade han, kommer du?
- Nej, sade hon och blinkade.
- Men vi sade ju igår...?
- Ja, det var igår, sade hon likgiltig. jag har inte tid.
- Får jag komma en annan gång, frågade han. Men hon svarade inte.
Han log sitt vackraste leende, men hon rörde sig inte.
- Ja, då går jag väl, sade han och tittade ifall hon reagerade. Men hon stod helt orörlig.
- Jag går nu, sade han en gång till och när hon fortfarande inte svarade, gick han. Han hjärta var tungt och han kände sig förvirrad. Vad hade hänt?
Han tog fram nallen ur byxfickan.
- Hon vill inte ha mig, sade han ledset, hon vill inte leka med mig, sade han till honom och det tycktes honom att nallen log lite lätt till tröst.

Många år gick och prinsessan blev allt större och väldigt pliktrogen.
En dag skickade hennes mamma henne till byn för att hälsa på en familj där. Når hon kom åkandes med sin droska längs byvägen såg hon plötsligen pojken. Han hade också blivit större under tiden. De var båda nästan vuxna nu, såg hon. Hon hade helt glömt bort honom, men när hon nu fick syn på honom kände hon genast igen honom, fastän han förändrats.
Hon befallde kusken att stanna hästarna och böjde sig ut genom förnstret.
- Kom, stig in,, vill du åka med en bit, frågade hon. Han nickade och klev på.
De log lite blygt mot varandra, men snart så pratade de ivirigt och berättade för varandra vad de varit med om under tiden. Då upptäckte prinsessan att hon gärna ville vara med honom, att hon tyckte om honom. Men plötsligt sade han
- Stanna, jag vill gå ur.
- Ack, stanna, bad prinsessan.
Men han skakade på huvudet och hon måste befalla att hästarna skulle stanna och han hoppade ur droskan. Nu var det prinsessan som for vidare med tung hjärta. Hon undrade varför hon avvisat honom då han ringt på slottsportenoch kunde inte förstå et. Hon mindes hur skön denna eftermidag varit med honom i slottsträdgården.

Och än en gång förgick många år och prinsessan glömde bort honom igen, som hon brukade göra med sådant hon ändå inte kunde få.

Men han hade lagt nallen i en kista tillsammans med sina andra gamla leksaker. Han var ju nu för stor att leka med dem. Men ibland hämtade han fram nallen och tittade på honom, kände på honom och då tänkte han på trädgården och den vackra prinsessan och hans hjärta blev lätt och glad, men också ledset på nåt sätt.
Prinsessan gifte sig med kungen i grannkungadömet och fick två barn, som hon älskade mycket. Men snart så dog hennes man och nu var hon ensam med barnen. och eftersom även hennes föräldrar dött under tiden så var hon nu drottning över två kungadömen. Då fanns det så mycket att göra. Aldrig fick hon tid över till något annat än vad hennes många plikter erfordrade.
Barnen blev långsamt större och prinsessa, ja, hon var ju ingen prinsessa längre utan drottning, blev äldre och tröttare för varje år. Hon väntade bara på att hennes barn, det var två pojkar skulle blir stora nog att kunna ta över regerandet.
Och dagen kom, då hon kunde överlämna kronan till dem. Hon var nöjd med allt hon hade åstadkommit. Sönerna var ståtliga unga män. Med smärta mindes hon dagen då hon själv övertagit kronan. Med glädje såg hon nu på sina söner. Två kungariken, två söner.
- Jag åker på en lång resa, sade hon redan samma dag. Jag har allt jag kan önska här, är ju egentligen nöjd med allt, men jag har nästan glömt hur den stora världen ser ut av alla plikter.
Och sönerna sa
- Ja, åk bara, mamma. Vi kan ju allt och vi har allt vi behöver.

Hon såg med förvåning ut genom droskans fönster, där hon åkte på vägarna. Anblickan av fält och skog, berg och dalar var uppfriskande för hennes ögon. Vad världen ändå var vacker!
Hon talade med människorna i gästgiverierna där de tog in på kvällarna och det glade hennes hjärta. Snart kände hur den gamla tröttheten försvann.

Då kom hon på sin resa snart igen genom byn och när hon rundade ett hörn så såg hon sin lekkamrat från förr. Också han hade blivit äldre, nästan hade hon inte känt igen honom, han var så förändrad. Bara hans ögon, som tittade åt hennes håll, de kände hon genast igen.
- Ack, kom upp i min vagn, ropade hon och då såg han henne. Han log mot henne och hon kände hur hon blev alldeles varm.
Han tvekade en sekund, men sen hoppade han upp och igen småpratade de. Om allt som hade hänt för dem under tiden. Hon lyssnade uppmärksamt på honom med en plötslig iver att lära känna honom. Han berättade att han blivit konsthantverkare och eftersom han hade varit på väg till marknaden hade han med sig figurer och föremål i en säck, som han nu drog fram och visade henne. Hon tyckte om dem, såg att de var förfärdigade med kärlek och omsorg. Hon tog dem i handen och smekte längs linjerna med fingrarna, tog försiktigt med fingertopparna vid kanterna. Undersökte ytorna och materialet och försökte se vad de uttryckte. Att höra, vad de sade henne, för konstfärdigt gjorda saker kan tala. Hon ville förnimma dens väsen som hade gjort dem.
Han berättade också om sitt liv och hon hörde med förvåning och glädje hur klokt han talade och hur mycket han visste. Hon hade ju bara känt honom som liten lekkamrat.
Han berättade också med ett litet skratt hur det varit för honom denna gång då han kom till slottsporten. Det klack till i hennes hjärta. Aldrig hade hon tänkt på hur det varit för honom! Det fanns plötsligt en känsla i hennes hjärta hon inte kände igen, hon aldrig känt förut.
Sen var de framme vid marknaden och han måste stiga ur. Hon ville be honom stanna men fick inte fram ett ljud. Hjärtat gjorde ont i henne. Han hoppade ur vagnen och borta var han.
Hon åkte vidare. Nu kunde hon inte glömma honom mera. Hon tänkte på gångerna de träffats. Hur glad hon alltid varit över att se honom.
Där hon satt i sin vagn blev hon sömnig. Hon kände hur hennes kropp blev mjuk och avslappnad och fortfarande tänkte hon på honom. Och då, plötsligen satte hon sig käpprakt upp. Det var henne som fjällen föll från hennes ögon. Hon förstod att det var honom hon alltid haft i sitt hjärta. Att hon inte hade sett det, inte förstått det! Hon var väldigt överraskad.
Hon kände hur hennes hjärta drog sig samman och började banka.
- Ack, nu är allt för sent, tänkte hon ängsligt.
Men sen hörde hon musik i sina öron, musik som vidgade hennes hjärta och då visste hon att det inte var det. Men hon förstod inte hur allt skulle gå till, vad hon skulle göra och då blev hon ängslig igen.

Men han hade inte stannat på marknaden utan gått hem. Där gick han ner i källaren och hämtade upp nallen ur sin kista och tog med honom upp och satte honom i soffan i vardagsrummet.
- Ja, det är länge sedan, sade han till honom, och det tycktes honom att nallen nickade instämmande.

Prinsessan hade låtit vända droskan och letade på marknaden, men hittade inte honom. Då frågade prinsessan alla människor hon träffade efter var han väl bodde. Och till slut hittade hon huset och knackade på. Han öppnade och blinkade överraskat. Detta hade han inte väntat sig.
- Får jag komma in, frågade prinsessan-
- Ja, sade mannen.

Han tittade på henne där hon stod. Hon var fortfarande vacker och han mindes trädgården och hur de hade lekt. Han kände sitt hjärta, men sen mindes han hur tungt allt varit och hur allt tagit slut. Han såg på nallen, som satt i soffan, och denna såg på prinsessan. Hon stod där och väntade. Han visste inte, vad göra. Han ville bjuda in henne, men sen igen...

Prinsessan log mot honom. Hon bredde ut armarna. Hon snurrade runt sin egen axel.
Hon sade
- Titta, jag har förändrats. Se, jag är helt annorlunda. Kan du ha mig kär idag?
Hon såg att han tittade på henne. Han sade
- Du är vacker, och hon blev glad.
Men sen såg hon att han han inte såg henne.
Hon ville ropa till honom
- Låt oss lära känna varandra på nytt. Se mig.
Men hennes läppar var stumma, hon fick inte fram ett ljud. Med rösten är det nämligen så, att om ingen hör, så förlorar den sitt ljud.
Därför står hon där nu och vet inte vad göra.
Hon är ingen prinsesssa längre och heller ingen drottning. Hon är en vanlig kvinna.
Hon vet att hon vet allt och vad hon känner men utan honom vet hon ingenting. Inte ens om denna saga är sann, för hon har skrivit den helt själv.
Hon har allt, men hon behöver honom.
Hon vet vart, men inte hur.
Och när hon tittar på honom så anar hon att han inte heller vet. Men hon känner, ja, hon vet. att för dem, hand i hand, kommer vägen att öppna sig.

Hon ler sitt vackraste leende där hon står.


Och eftersom de inte har dött så står de där än idag.