Larmet går, timmen slår
Evigheten finns i kärnan av mig
Den är dna, som är som en lång gyllene kedja i paradiset
Slingrar sig in i naturen och ger det identitet
Fjodor Dostojevskij säger att allt som innebär medvetande är sjukt
Vi radar upp våra skelett , samlar på hög, sönderdelar varann till så små bitar

För eller senare kommer då även kroppen att sluta lyssna på henne
Kanske är det celler som slutar lyda sin grymme diktator
Kanske är det allting vi har försökt att ordna som stör oss när det ligger framme
Slamsorna, det förflutna
Blir man rädd kommer även hästarna i psykets stall att rymma
Mardömmarna lägger sig i tunga lager
Skrik och demoner hemsöker henne om nätterna

Tillslut börjar hon omedvetet att förvrida verkligheten
Jag vill förstå vad som händer när larmen går
när timmen slår

när psyket domineras av sitt egna blod
kemin i det hela
sången i det innersta
vad det är som kan skaka en människa
så till den milda grad
att hon en dag
inte känner igen sig själv
när hon tittar sig i spegeln


det är som en armé av blodets röst och nervernas röst
jag ser områden i min hjärna som blir nerblodade
vunna landsområden för känslan
och partier som brinner
där förnuftet vinner mark

jag var låga
inte glöd
jag frågade ofta
lyssnade inte