Jag gav mig ut på några av de sju världshaven,
väntade på ett tidvatten som aldrig kom,
jag stod på däck och kände mig som taube,
men havanna låg för långt härifrån.

Jag lät Amsterdam gå som en röd tråd
genom mina dikter, genom mina fingrar
och ut i ett blod som faktiskt försökte hänga med

I England lyfte jag en lur
och stängde en dörr,
jag lämnade henne i en hamn
med utsikt över havet.

Och Londons dimma letade sig in
(precis som någons händer)
under jackor och för tunna kläder,
(reflekterad att vara naken i ett snöoväder).

Jag försökte hitta mig själv,
så jag tog mig till Dakar,
stod i en av afrikas många hamnar
(föll i en av afrikas många famnar).

Jag sköt en budbärare i Lagos,
och vände hennes kappa efter vinden
när jag la mina ord på hyllan
och tog mig därifrån.

Jag hamnade under blodröda skyar i Ghana,
gick över tågspår som lagt sig ner med tiden,
förstod att kvällen kan bli vår,
att man kan ta ett tåg innan det går.

Jag stod på däck mellan Dover och Calais
när jag äntligen förstod,
att det inte handlar om att ge sig iväg
utan om hur man tar sig tillbaka.