Så länge sedan, rummet där jag var. Min Best Of släpps, men är en röra. Mitt allvar i den ljusa lägenheten med våld utan mening, alltså ett meningslöst våld, ett videovåld. Efter ett tag använder jag alla av den här tjeckens ord och kanske berodde allt på att jag i kärlek svävade i ett lyckorus. Jag frågar min själsfrände om hon har bot och hjälp. Så sitter jag och tecknar fyrkanter och allt går mycket snabbt. Detta sker i en sorts "tystnad". Utan att jag känner någon bitterhet. Var påverkad av vädret. Jag byter kanal. Där är väderleksrapporten, det blir bra väder och medvind, och inga större händelser, det blir en normal dag som jag inte kommer att komma ihåg och på morgonen blev det ljust. Jag skulle på jobb ännu och det var jag kanske tacksam över, men du var inte där, huvudsaken var väl att komma bort från kritiska hemmanet där personen ännu låg och snarkade och sov långt in på dagen.

Hon kommer aldrig över sakerna och hon borde sluta ångra sig. De två promenaderna som gick fram till det vi såg och hörde. Och med ett uttryck av, fråga inte mer om det. Två saker var rånade: två meter över vintergräset, när det går upp för dem att konserterna kallar, men många av låtarna var ännu med skavanker, och ännu inte klara.

Ingen kommer att ringa dig så länge du är i Evians mörker. Vart ska de här sångerna gå? Och motstår inte dottern som sjunger, och jag lär mig av henne, att dansa i mitt rum för mig själv och tala till henne med en lugn röst.

Jag trodde inte på dig först, och jag tyckte att du ofta behandlade mig som om jag var helt och hållet osynlig, och det var något jag inte uppskattade, för jag trodde på ingenting som rör sig där ute. Jag trodde på det jag såg, det jag hörde, och knappt ens det. Tyckte att det var ett så humoristiskt liv. Jag bodde i en jätteliten lägenhet. Jag arbetade ofta, jag arbetade länge. ofta långt in på dagen.

Dottern följde efter. Var trött. Ett mystiskt väsen som klär sig i grått, och som vi är intresserade av. Ung kärlek, drömmar där ritningar lever. Och så var jag in hos Kaisu Närmast med nallebjörnarna. Och tittade på Siri i gator av garn, som endast var sig själva. En sup av kaffet i jättekoppen, och hennes siameskatter, och pattarna framme, skild efter tjugo års äktenskap, plus den tid som var "innan". Det är sådant som händer för tidningen var som en dröm och de landar hand i hand. Hela ens värld var där, vänner skrev eller bläddrade i tidningen under dagarna. Dagarna och sångerna som blev löjliga.

Hon berättar det jag har anat om psykiskt våld, i samma tecken, det mörker som faller över staden och därmed oss, det som tidigare var en ljusstump i vårt radioprogram drar i tåtarna. Gardinen faller. Oavsett vem som lär av historien, och oavsett att du redan har facit på hur det kommer att sluta. Där vi ville bli och vara. Vi stod i turnébussens ljus.

I stället finns en penetration som vårdar Kajsas hud här, och alla dess gömmor. När de en gång har glömt sanningen som sagts, ingen säger sanningen, ingen hade hittills sagt som det är, och jag tror att de ofredar henne.

Deprimerad och på turné, tänder ett ljus i den rörelse som kom. Jag går tillbaka. Jag vet att denna saga är över, att vi inte kommer att se varandra igen. Och hon som är gravid med sitt andra barn. Tack för att ni pratade oavbrutet och tittade bort. Och sist av allt, tack till dig, för att du gör det rätta i dessa hårda tider. Fler filmminuter, en semester att ta, en vila jag inte hade klarat mig utan.

Medan något händer på en annan plats, när det blev mörkt, och att vi sent omsider, men för sent, lockas av hennes ögon. De ögonen har sökt eldarna, det är ingen tvekan. Inte mycket håller öppet. Men ett rum att andas ut i, långt från det farliga som har hänt henne tidigare. Den premiärminister i rutan som är självsäker och han verkar liksom aldrig stanna upp och tänka någonting och han verkar inte ha några verkliga känslor kvar.

Hans skepnad, som vi inte ville ha, upplevde det inte så. Han förstod väl inte det.  Jag var inte det minsta arg, för de behandlade varandra likadant. Eleverna undkom när terminen var slut, skådespelarna snurrade runt i rummet, men nu var personen lite skakis och bestämde sig för att ignorera mig och min sångröst. Och att gå ut först när det blir mörkt ute, att inte visa sig i dagsljus. Det blev snart mörkt utanför hans rum, och de rummen var för många, och exklusiva och dyra. Personalen hade lätt fått plats där, och som han bestämde sig för att lämna. Men om han håller tyst händer nästan ingenting med oss. Men det som det som var stötande, den stora beundraren. Kan inte leva efter det, de reglerna. Allt detta prat om min kropp. Alla män.