hennes doft tog mig 3 månader tillbaka
till ett hus på andra sidan stan
där hon lät vinet säga
allt det jag aldrig hörde

precis som veckorna, gick jag vidare
jag lät himlen skifta färg om kvällen
och nyanserna om morrnarna
suddades ut längst med någon annans mjuka ben

hon la sig sakta men säkert
mellan mina rader
(hon var mina paranteser
i dikter tillägnade åt andra)

jag glömde långsamt men aldrig bort
hur min tystnad fyllde alla hennes blåa rum
hur min saknad låg som ett moln
längst med hennes himlavalv

under lampornas sken för några timmar sen
hittar hon mig igen,
i rökfyllda rum faller jag för allt
som någonsin fått mig att glöda

min nervositet
trängde som pärlor genom hennes panna
medans hennes läppar
påminde mig om allt jag hade glömt

hon lät musiken
bli en tvåmansorkester mot mina revben
som aldrig riktigt lärde sig ta ton

och nu ringer hon och säger
att hon har läppar som längtar men aldrig riktigt vågar
kan jag bara säga
att jag har svaren på allt det du aldrig frågar