någonstans rinner samma vatten
i hennes kanaler
och någonstans är hon närmre
än jag vågat be henne om

för alla segel vi aldrig hissade
för alla båtar som gick på grund
för alla gånger vi hann drunkna
i alldeles för grunda sund

för alla tåg som redan gått
för alla människor som redan förstått
för alla förlåt

(kanske sa jag farväl,
men menade allt annat)

för det var aldrig hennes skämt,
mer hur hon skrattade åt mina
som fick gatorna runtomkring
att bära hennes namn när jag gick bredvid

för alla städer i Argentina
och för alla rytmer vi aldrig höll
för varenda återvändsgränd
längst med alla gator vi aldrig föll

för någonstans rann samma vatten
i mina tårkanaler
och någonstans var hon längre bort
än jag vågat tänka på