Det hade faktiskt blivit mycket trevligare i Träslottet sedan vi slutade bevaka reviren. Det var en deal: jag lät mina böcker ligga kvar i kartongerna om Hippien inte släpade hem fler soffor, och det verkade som om den funkade. I arbetsrummet klippte vi och klistrade på golvet. Våra kostymutkast till A Midsummer Night's Dream i scence fiction-tappning stod luftigt exponerade i de väggfasta bokhyllorna. Lillan hade klätt in skolådan som föreställde Pucks torso i silverpapper, och låtit amorpilbågen av piprensare genomtränga alvens eget bröst. Riktigt elegant.

Eftersom det inte fick plats någon säng mellan sofforna sov vi fortfarande på golvet med varsin barnbilkudde som kudde. Hippien hade en vanlig, mjuk kudde också, med rosa örngott. Det var inte precis bekvämt, men på något vis ändå riktigt avslappnat. Jag blev nästan sugen på något sött till frukost, som omväxling till min vanliga diet på surt rödvin och salta fiskar. Lite yoghurt kanske?

- Vi har vaniljglass, tipsade hippien.

I badrummet såg jag att våra ben inte alls passade ihop. Jag hade ju simhud mellan tårna, det hade inte han. Hans spiror var mer som björkstockar. Så hade det säkert varit hela tiden. Men det spelade heller ingen roll. Vi var ju strängt taget inte ett par längre, bodde bara ihop ändå för barnens skull.

Barnen ja. Nu satt de på hallgovet i sina rosiga galonbyxor och väntade på skjuts till kompisarna.

- Varför har du kört upp min bil på lastpallarna, och vad har hänt med skärmarna? frågade jag hippien.

- Äsch det föll isär. Som en tvålask liksom.

- Jag kan ta Silverbilen i stället, är det bensin på den?

- Ja men den är sur. Jag kör sen. Jag ska bara äta frukost.

Jag gick ut för att vidarebefordra meddelandet till barnen. Då dök en livslevande alv upp på gårdsplanen, lång och klädd i svartrandig kappa. Det var Puck, fast från en annan Midsommarnattsdröm än den vi sett, en äldre amatörskådepelare som jag kände igen från en tidigare uppsättning. Dottern diskuterade artigt med alven så att han inte skulle ta illa upp, men markerade ändå bestämt att i Den Riktiga Midsommarnattsdrömmen hade skådespelarna fårskinnsvästar, det hade hon ju själv sett.

Hippien kom ut och nickade stolt åt konversationen.

- Säga vad man vill, men nog har våra barn fått en kulturell bildning!

- När ska du köra barnen? undrade jag.

- Jag har inte ätit frukost än.

- Om våra bilar är trasiga borde vi kanske lämna dem till verkstaden? Kan du inte ge mig nycklarna?

Hippien svarade inte. Jag gav upp och gick in för att ta itu med disken. I vecken på bordsduken som låg på det stora slagbordet hittade jag korallörhängena jag fått i Kinderägget. De var faktiskt helt intakta, fem par i rosarött och pastellfärger, uppträdda på två stora gem. Jag fick lust att prova ett par.

Då hörde jag att barnen hade börjat varmköra Silverbilen själva. Hela gårdsplanen osade av rök. Hippien kastade sig ut med nyckelknippan mellan tänderna, slängde in barnen, gjorde en rivstart och försvann i ett moln av damm neråt byn. På fem röda var han tillbaka, lät bilen hoppa över hägnet och landa ovanpå traktorn.

- Hur ska vi nu ta oss härifrån, menar du? undrade jag.

- Det ordnar sig, sa Hippien.

Jag visste att det aldrig brukade ordna sig.