Historiens motsats är det vi gör just nu, det som inte ens är konflikter i våra liv, utan något annat. Trots mitt motstånd mot skvaller blev jag gladare. Och jag går bakom de rädda, de som vänder sig om. De som haltar. Det var en belöning för allt slit.

Kvinnan kommer ut och tittar på mig och väntar och jag vill be om ursäkt. Hon drömde att vi gjorde saker, både overkliga och vardagliga. Är för blyg för henne. De är alla gåtfulla tills de når en viss ålder. Jag ligger i min säng och dricker vin och en svala gör ingen sommar. Kvällen var svår att förutse, svår att förklara för, och i maten använder jag lakritsrot i hummersoppa.

En kvinnlig Petra med stor hävande temjölk i sina bröst då hon har fått en ny mindre god idé, och Petra tycker jag att är vansinnigt fantastisk och än mer volontär. De pratar om vissa saker, en röd skjorta, stora vita prickar. Riktiga scener ur verkligheten. Och enligt kyrkklockan utanför deras port sover de till klockan 13. Det borde de skämmas över. Och de hade slasksnö långt in i Tjeckien. Nästan samtidigt hördes det från uret, de andas spänt och precist och så får vi vårt färska svar.

De åt Moccaglass. I skålen ett knaprigt bacon. Nu dricker de ett vin i den dyrare klassen men smaken är så himla fyllig.

Men det iskalla soppmaterialet gick sedan snabbt åt i åtgång på restaurangen. Det fanns ingen chans att de skulle få vila sig igen. De pratade om sin New Age.

Vi hade fint hår, mörka ärr i ansiktet från grova tankar och handlingar vid nattklubbens bord. Hans tal var ofta litterära och sårbara, som hämtade ur böcker som zoomade in gården och tog bilder av den ”atmosfären” som låg där.

Många av dem är mörka och har linser. Från och med nu är jag omtöcknad, drogad, fast det inte stämmer... vi babblar i munnen på varandra. Meditativ till bilder. Jag tänker, jag funderar över, jag vet. Ser det taket. Jag tänker på hennes eventuella onanerande, och om det hon sade var falsarier.

Det är förgäves jag väntar på hennes hunger, så inget mer utmanande av ödet. Lockigt hår, en Astrid, det är många år sedan nu jag var hennes. Jag trodde att vi skulle bli lyckliga. Det är bara svartvita bilder kvar framför mitt öga, framför en gammal projektor av vishet.

Att det aldrig blev, och att det var sorgligt, att hon ser på mig genom fönstret, att jag går fram, att hon går fram, att vi passerar varandra på en äng, att jag dricker vin, att hon är nyktrast. Hon väcker mig och får mig att skärpa till mig, är inspiration och musa. Är drottning och ger liv, styr mig in i ett lugnare väder. Ser du inte att vi passerar hamnar och hon är överallt, att hon väntar ut, att hon inte vill komma. Du måste konstant prata med henne och vara tålmodig. Men jag blir trött utan tv eller soffa. Jag läser bara dessa tidningar. Sedan är hennes väninnor på besök om hon har några kvar och får all logistik att gå ihop. Och att hon sover kanske tre gånger under dagen och att jag då hinner med mitt tidningsläsande. Och att jag känner på mig att hon är naken i denna kokvrå. Djur som tittar upp mot diskbänken. Hennes hår är en skrud, en sorts klädsel.

Jag klär på mig det hon har i skåpet, och där inne är jag nästan skyddad. Jag tror att hon är regnet och ljuset som faller åt sidan men det kom inte en droppe, var markplan och utemöbler. Jag satt vid mitt piano, väntade på att konserten skulle börja. Jag ville inte vara ensam hemma, ute på eller under staden, eller ens i turnébussen.

När konserten börjar är jag inte längre det minsta rädd. Jag har känt någon när jag ligger i sängen med lockigt hår. Någon fluktare som är ur publiken, tittar på mig, i duschen men det påstår jag utan att veta säkert, men det förblir en hemlighet.

Den här historien är om en kvinna och ett regn som har dragit förbi, såg alla mina sånger som svart tjära, senare blev mitt liv döpt i romans. Men det blev snart ordning igen. Det blev städat (och de hatade mig inte).

Tjugoåtta dagar. Sådan är min cykel. Jag får vrångstrupe och en visad dörr. Sommartunn tidning med ett sansat ord redovisar oss. Det var så oväntat, de tyckte olika. Och sedan möter jag henne jag inte har sett på tjugo år. Och hon har inga kläder på sig, och sanningen ligger i dessa kaffeångor.

Och minnena är kardemumman som strös. När hon hade gått märkte jag att jag var kvinnlig. Inte manlig. Kuddarna varma av sommarens sol. Var omtumlande muller och skurar. Ett måndagsregnade. Salvia och havssalt framme. Hon har nog gjort allt sångerskor gör. Undrar om det verkligen var den vrålande tjejen som gjorde vad hon kunde och om det var jag i en trädgård med fika och brödsmulor. Och om det var tillräckligt sant att många hade fallit ifrån, bort från trädet. 

Siri skonar mig idag och Siri är ostraffad för allt hon har gjort, men märkt på sin ungdoms fasad. Hennes tält är öppet med en dragkedja och inne ligger människor och trängs och tigger om att bli sedda. De är sminkade och visar sin bleka hud klädd i svart, och de säger så vänliga saker. Men du har inget kvar att bevisa.

Vad är det med dig? Det var ett kusligt humör att vara på och mitt. Sättet jag steg upp och ramlade på mitt livs höst. Och såg havet, trosorna på golvet. Och kom tillbaka från det som var ett rykte, som jag aldrig glömde. Förstås hade du glömt vad jag sade.

Så såg jag dig alltså inte och pratade inte med dig, inte ett ord, och hade glömt att du många gånger hade försökt säga någonting till mig.