Jag var rejält trött efter flera dagars hårt trädgårdsarbete och hade just somnat på bäddsoffan när jag väcktes av ett knaprande ljud. Å, det var svartråttan igen, han satt och gnagde på en av de långa vita maskarna som jag hade dragit in med salladssticklingarna. Tänk att det kunde rymmas så mycket brosk i en sådan tanig färglös varelse. Jag ropade på katten och lät världskriget ha sin gång.

När jag sopat upp likdelarna av råttan och masken lade jag mig åter ner och försökte sova, något mörkrädd av de våldsamma upplevelserna med djuren. Jag låg och tänkte på växterna, sticklingarna av pelargon och girlandhuvudsallat som jag placerat på toaletten för att de skulle få tillräckligt med ljus under natten. Jag hoppades verkligen att jag hade kommit ihåg att tända lyset och stänga dörren för katten och de andra djuren, men jag var alldeles för utmattad att orka stiga upp och se efter.

Så hörde jag plötsligt andetag vid min sida. Jag höll andan och lyssnade igen. Nej, det var inte jag. Det måste vara en annan människa. Jag sträckte ut handen och kände hippiens hand. Den kändes som en träbit, brun med grova årsringar. Han hade tydligen kommit hem från affärsresan. Hur han lyckats dra ut den utdragbara delen av bäddsoffan utan att väcka mig var en gåta. Jag var ju lika lättväckt som en vindflöjel. Där låg han i alla fall. Det ingav mig en viss trygghet, men jag blev kissnödig också.

På toaletten mötte mig nästa katastrof. Någon hade proppat ner både girlandsalladen och den vita frottéhandduken i toalettstolen. Eftersom jag inte var intresserad av mer bråk slängde jag skräpet i ett hörn, kissade och kröp tyst ner igen. Då vaknade hippien. Jag hörde hur han klev i halvkoma mot toalettdörren. När han han öppnade dörren och möttes av röran vrålade han högt och hest.

- Ingenting kan du göra ordentligt! Nu måste jag skaffa rörmokare också. Vet du vad sådant kostar? Nej det vet du väl inte, i din lilla värld av blommor. Fattades bara det. Aldrig tar prövningarna slut. Ja, antingen reser jag mig ur detta också, eller så är jag en bruten man.

Hippien gick hopfälld som en fällkniv ut mot köket, förmodligen för att leta efter något att dricka. Det var väl det gamla ryggskottet som slagit till igen. Jag tänkte springa efter i vanlig ordning, krama slattar ur lådvinsliken och trösta, men en tanke hejdade mig. Jag blev med ens smärtsamt klarvaken.

Tänk om rollerna varit ombytta, om jag hade betett mig som han? Jag viskade frågan för mig själv och hörde rösten brytas av länge undertryckt, ilsken, hes gråt. Det gjorde ont att andas.