sista bladet föll
från strålande rött
till skrumpet
mörklila

blomman hade trotsigt trängt ur marken
gödd av känslor
hopp
och ren vilja

trotsigt eftersom den växte ur en spricka
en skiljelinje som ropade
"du är här
hon är där
men det är okej
låt mig binda er samman"

med sin blinda kraft färgade den himlen
på varsitt håll kunde vi kika ut ur våra fönster
och skåda en gemensam himmel

men en ravin är ingen plats för en skör blomma

det började med lätta vindpustar
de glömdes snabbt i ruset
men blåsten tjocknade
tung
skarp
den yrde upp lika delar oreda
och förvirring

en gemensam himmel blev föga värt
när moln täckte sikten
och avståndet viskade
sin existens

men vid blommans sista andetag
hördes två par fotsteg

två par händer lyfte den ur roten
bar den försiktigt hem
och såg det sista bladet falla
skrumpet
mörklila
ett liv
en tid
som andades en sorts melankonisk
nostalgi

låt oss nu odla något nytt
och denna gång

på vår egen bakgård