När tåget gick
och skarvade sig fram,
näsan mot fönstret
i en annan tid
mot lyckors platser.
Katå Katå! Katå Katå!
Härmade jag då.

Tiden gick och jag med den
och slabbet i slasken
blev grövre sen
och tågen slutade gå i tid.
Högtalarutrop och gatupratare
flockades runt och skrek:
AJ-Five!
Dodess kaden! Dodess kaden!
Vart livet sen.

Som en mammut man
enade man mot man,
näsan mot galler
i folk parker, zologiska marker
så logiska är dom.
I givakt med Arsenal
på tuktade ryggar
mot drömmars gläntor.
Säckiga byxor med
arse n' all.
Onkel Pumpa Pysch Klack Klack!
Onkel Pumpa Pysch Klack Klack!
Sa drömmen som sprack.