du borde be om förlåtelse för att du fick mig att blöda
du borde be om förlåtelse för det
var du än rörde mig uppträdde stora sår
jag bär dem nu som ärr
alla frågar var de kommer ifrån
jag svarar ingenting

jag lever på min abilify nu
jag lever bland låtsashipsters
(eller är dem på riktigt?)

jag lever på hoppet om en ny dag
en ny oförstörd dag
där jag kan flyta
ut och in ur
mina smärtor
som jag behagar
där minnet av dig bara är en rest

jag lever inte på hoppet om dig längre
du lämnade mig som en låga dör
och jag vill helst aldrig se dig mer
ändå är denna staden=incest
jag kommer inte undan

och det där med att vara stabil
tilltalade mig aldrig riktigt
så jag knarkade för att knarka vidare
drömma vidare och vidare och vidare

knarkade bort känselspröt
knarkade mig till pansarhud
knarkade bort det där skenet som är så få förunnat

stod olycklig på en trottoar och bad första bästa skjuta mig

för man skjuter ju dem som älskar
(inte sant Marcus Birro?)

så nu har jag glömt dig
vill jag tro
vill jag tro