Jag fylles av melankoli , ty glädjen är förspilld
och orden känns som skärvor i mitt blod

Netunus står i konjunktion med vattumannens bild
den fyller mig av törstens falska mod

Två rymdskott faller parallellt, jag plockar en Akleja
och lägger den vid dina vita fötter

Och som ett vaksamt öga tindrar stjärnan Cassiopeja
jag faller som ett träd förutan rötter

Och i den fulla månen dansar nattens siluett
i obestämda mönster som en eld

Genom fladdermusens vingar flimmrar dunkel violett
och tystnaden är mätt och tillfredsställd

Här spelar både dur och moll i sinnets sköra sång
och sätter spinn på längtans starka nav

Hör göken gol från alla håll på en och samma gång
när alla lögnerna tillkännagav

Om jag fann ett roder, på detta stormens hav
som styr mig mot lycksalighetens strand

För det som är min moder kan så även bli min grav
nu släpper alla drömmarna min hand