Ibland eller ganska ofta önskar vi att vi kunde stoppa tiden. Vi våndas över att livet rullar på alldeles för fort, att vi inte hinner med. Sorgset blickar vi tillbaka på det liv som var, minns, gott som ont.

Vi talar om tid som något som faktiskt finns och som alltid funnits, vi räknar timmar, minutrar och sekundrar som om det vore pengar. Vi sätter i nya batterier i våra klockar, vrider upp, ställer in. Vi räknar rynkor och grånade hår i år. Vi räknar våra äktenskap i porslin, guld och silverbröllop. Vi räknar minnen i dagar. Vi målar minnen med ord.

Men tid är något vi uppfunnit, precis som vi uppfunnit pengar, kläder och glödlampor. Det vi kallar tid är inget annat än en förändringsprocess, årstidsväxlingar, cellförändringar i våra kroppar, födelse, tillväxt, nedbrytelseprocess, död. Människa som djur som växter. Vi har bara olika förutsättningar att klara det pågående nuet.

Det vi kallar framtid är endast en illusion skapad av våra tankar och minnen. Framtiden ligger i nuet för det är det enda som finns, andetag för andetag. Vi kan därför aldrig ta framtiden förgiven eller ens säga att den finns.

Våra tankar och känslor är även de i ständig förändringsprocess, påverkade av vad vi upplever och är med om. Vi är duktiga på att säga att "jag skulle aldrig", men det kan vi inte veta, just för att våra liv, våra kroppar och våra tankar ständigt är i utveckling och påverkas av inre och yttre påfrestningar. Den människa du mötte igår är sig lik, men aldrig densamme. Vi är bra på att döma och fördöma människor vi möter, men ett dömande är inget annat än ett försök att låsa fast någon vid att vara på ett visst sätt. Fördomar som blir domar inristade i sten. Om det nu vore så, att en människa alltid kommer att vara densamme skulle den också leva ett evigt liv.

Vi behöver inte stoppa tiden, för vi är alltid i nuet. Vi behöver bara fokusera våra tankar och sinnen på det som pågår runtomkring oss och inom oss. Bli medveten om vad våra sinnen vill förmedla. Bli medveten om hur tankar och känslor kommer och går, förändras, utvecklas och avtar. Vi har låtit tiden ta makten över oss, men det är faktiskt så att vi själva bär ansvar för vad vi gör med det vi kallar för tid.

Så mycket oro och rädsla vi målar framtidens tavla med. Oro och rädsla som har sitt ursprung i vad vi varit med om. Vi förutsätter en massa. Lägger ner energi på sådant som vi inte har en aning om. Siar, tror oss veta, tar för givet, skjuter upp i "framtiden". Illusionen. Verkligheten, det vi kallar framtid och det som kommer att ske finns alltid inom oss, just nu och det är påverkbart, i ständig process, i ständig förändring. Kanske blir det som vi tror, kanske inte.

Naturen visar oss hela tiden hur detta fungerar. Träden, blommorna, vattnet, regnet, solen, jorden. Naturen visar oss det unika i det enkla. Vi tror att vi kan ta naturen och vädret förgivna. Vi blir arga och besvikna när väderprognosen inte stämmer. Det skulle ju vara sol i helgen! För då skulle vi ju göra allt det där roliga som vi inte "hinner" göra just nu. Så öser regnet ner och vi sitter och pumpar ut energi genom att vara besvikna och arga. Tänk om vi istället kunde byta fokus och se det unika i varje regndroppe, förlita oss på att moder jord gör allt hon kan utifrån de förutsättningar hon har. För även hon är ju påverkbar av yttre och inre påfrestningar. Även hon är i ständig utveckling och förändring. Sommar, höst, vinter och vår är även de minnen vi målat med ord. Kanske lägger vi inte märke till förändringen medan vi lever, för naturen är så mycket större än vad du och jag är.

Vi har alltid ett val och vad vi väljer påverkar hur det blir, om det blir. Om vi väljer att göra ungefär likadant så kommer livet också att se ungefär likadant ut, men det kan aldrig bli eller vara detsamma. Det är endast våra tankar, våra föreställningar om livet som begränsar oss, som skapar illusionen om vår framtid. Vårt förhållningssätt till livet och allt som sker påverkar hur vi mår.

Nu säger jag inte att vi ska kasta våra klockor och strunta i det faktum att hela vårt samhälle är uppbyggt kring tid, det skulle troligtvis skapa en hel del problem för oss. Klockan är inte bara av ondo! Det jag menar är att vi då och då behöver ge oss möjlighet till att reflektera och bli medvetna om vad det är som faktiskt pågår omkring och i oss. Att en stor procentdel av våra tankar är skapade ur våra minnesbank och kommer kanske aldrig att ske, men ändå hela tiden påverkar hur vi känner och gör. Automatiska och i några fall livsnödvändiga överlevnadstankar.

Tankar är bara tankar, det är vad vi faktiskt gör som skapar skillnad i det vi kallar framtiden, i det jag kallar nuet. Om vi skulle fatta mod och låta dessa tankar komma och gå inom oss, titta på dem som löven som följer med i bäckvattnet och som så småningom försvinner ur vårt synfällt. Följa med i känslovågorna, upptäcka att några känslor avtar och försvinner, känna och välkomna nya. Smärta som kommer och går. Precis som naturen gör, årstidsväxla, samspela, acceptera, agera eller släppa taget.

Kanske skulle vi då kunna öppna upp blockeringar inom oss, låta tanke, känsla och handling samspela, kanske skulle vi börja våga, få oss att se det vackra vi faktiskt har, ta hand om oss själva och varandra, bli tacksamma och inte våga vänta, för vi vet att det enda vi har är nuet och så länge vi andas lever vi.