Första terminen vi hade cirkeln i smycketillverkning höll vi till i mina föräldrars sommarstuga. Det visade sig dock att det valet inte var så lyckat i längden. Det blev för många missförstånd. Eftersom stället alltid var fullt av folk trodde de andra cirkeldeltagarna att det var kommunen som ägde lokalen och att städning ingick i kontraktet. I själva verket var det jag som fick städa så gott jag hann med. Torpet var välutrustat med dubbla diskbänkar i båda köken, elspis och vedspis, men eftersom det var byggt på 1800-talet var det naturligtvis både omodernt och svårstädat. Mamma klagade ofta efter träffarna och damerna i cirkeln frynte också ibland på näsan åt dammråttorna i hörnen. En gång hade jag gräddat en kaka på vedspisen för att förgylla kaffepausen. Smeten hade stänkt över ordentligt och klistrat sig på väggen bakom spisen. Jag blev så nervös av det inträffade att jag stängde dörren till köket och glömde bort hela saken. Vid nästa cirkelträff stank huset av mögel och de tongivande damerna i cirkeln meddelade beslutet om att byta lokal.

Nästa termin var vi i gymnasieskolans lokaler. En av damerna var bekant med Moa Berggren som hade universitetskurser i engelska på skolan vissa kvällar. Jag kände också till henne eftersom hon tidigare hade undervisat min dotter på gymnasieskolan, men vi var inte närmare bekanta. Moa gav sken av att hon fixat ett avtal med kommunen om gratishyra för att stödja konsthantverk och föreningsliv i kommunen, men jag misstänkte starkt att hon bara lånat ut sin nyckel mot en gratislott eller två på vernissagen och en inbjudan till den efterföljande vinprovningen.

Nåväl, lokalen fungerade väl för ändamålet, ett stort och rent vitt golv där smyckena, som efterhand vuxit rejält i omfång, kunde exponeras. Utställningens tema var Halsband för jättekvinnor och pärlbanden var verkligen gigantiska. Stora ädelstenar glimmade i kapp med länkar och kulor av silver. Huvudtanken med utställningen var att ta språnget från konsthantverk till konst – dessa halsband kunde ju knappast bäras av någon levande varelse, och måste därför betraktas som överflödiga, onyttiga ting, det vill säga konstverk.

De flesta av cirkeldeltagarna var, som förmodligen framgått, medelålders kvinnor. Så även jag, fast jag just inte kunde se mig själv som en dam. Det fanns också ett par yngre tjejer, och så en man som dykt upp vid några träffar. En konstnärlig, blek och klen typ med excentrisk klädsmak. Han presenterade sig själv som smyckedesigner och förklarade redan vid andra träffen att han var ett missförstått geni. Vi gav honom snabbt det interna öknamnet Dandyn.

Vernissagen gick över förväntan. Det var gott om besökare och två jättehalsband blev inköpta för utsmyckning i kommunens lokaler. När publiken börjat droppa av och den interna festen tog vid dök Dandyn upp och berättade att han beslutat sig för att begå sitt självmord i kväll. Han verkade lugn och samlad och deklarerade att han bara väntade på sin guru, Methuen, som skulle komma med medicinen.

Dandyns entré mottogs med måttlig förtjusning hos damerna i cirkeln. Någon kastade ur sig en förmaning, en annan ett par tröstande ord. Snart var de åter fullt upptagna med festligheterna och eftersnacket. När Methuen kom satt jag ensam vid Dandyns sida. Han hade redan lagt sig i den klassiska posen på golvet. Med ett tacksamt leende mottog han de dödsbringande pillren och lät dem smälta under tungan.

Eftersom Dandyns självmord var helt överlagt kom ingen läkare till lokalen. Alla verkade respektera hans vilja därvidlag. Eller så brydde de sig helt enkelt inte om honom. Journalisterna som dröjt sig kvar efter vernissagen var däremot på hugget. De följde varje detalj i dödskampen och tog oupphörligen fotografier av Dandyns krampryckningar och minspel.

Methuen visade Dandyn en bild på ett lik i förruttnelse. Dandyn nickade nöjt. Han hade ett halsband med olikfärgade stenar runt sin utmärglade hals. Bärnstenen i mitten var fläckig som en leopard. Den liknade en gallsten och den pulserade i takt med Dandyns hjärta, som nu slog allt långsammare. Kroppsfunktionerna avtog en efter en. Hörseln, synen och muskelstyrkan blev allt svagare. Andningen blev oregelbunden. Nu kunde Dandyn inte längre blunda eller svälja. Leendet lekte dock fortfarande på hans bleka läppar.

Plötsligt, med en sista kraftansträngning, sträckte Dandyn ut sin arm och drog mig till sig. Han kysste mig och stack handen innanför mina blå trosor. Jag lät honom hållas, han skulle ju ändå dö, och damerna märkte ju ingenting. Det kändes riktigt ljuvt och mycket sorgligt.

Journalisterna drog av Dandyn halsbandet och satte sig på kontoret, där de intresserat studerade bärnstenens alltmer avtagande pulserande under lupp. Dandyn lämnades ensam att dö. Damerna diskuterade sitt nästa konstnärliga projekt. Själv betraktade jag, något skakad, spektaklet på behörigt avstånd. I ögonvrån kunde jag urskilja leendet som fortfarande hängde kvar på Dandyns dödsbleka läppar.