Och hon log sitt vackraste leende, denna kvinna, som ju nu var varken prinsessa eller drottning längre utan bara en vanlig kvinna.
Han tittade på henne
- Så vacker hon är, tänkte han. Så tittade han runt i rummet. Tittade på sakerna han gjort och höll på med.
Hon följde hans blick.
- Hon passar inte in här, tänkte han. Vad har jag att erbjuda henne.
En gång älskade jag henne oändligt, tänkte han. Men det tog slut.
- Nej, sade han, jag vill leva själv. Jag vill fortsätta med det jag håller på med. Det är det jag satsat på och vill fortsätta med. Jag är ledsen.
Och han såg verkligen ledsen ut. Han sneglade lite ängsligt på henne. Skulle hon gå sönder?
- Du vet att jag har dig kär, sade han.
Hennes leende slocknade och hon fick tårar i ögonen, kunde inte hindra dem.
Men så log hon tappert.
- Det är ok, sade hon och svajade till lite.
Hon såg hans blick
- Jag klarar mig, sade hon lugnande. Far väl och sköt om dig, mín käre.

Hon stod kvar en stund, visste inte riktigt vad hon skulle göra av sig. Så vände hon sig om och gick ut i solskenet. Hon stängde dörren försiktigt efter sig och blinkade i det skarpa ljuset.
Hon funderade vart hon skulle ta vägen. Hon styrde stegen mot värdshuset där hon tidigare tagit in. Kusken och droskan hade hon skickat tillbaka till slottet, så hon var tvungen att gå till fots.
I gästgiveriet beställde hon ett glas vin och frågade värden om ett rum för natten. Kanske i morgon allt skulle klarna.
Hon började prata med en man vid nästa bord, som suttit och tittat undrande på henne och fick då reda på att de hade det svårt i byn efter fjolårets missväxt. Snart pratade hon med fler och fick reda på att det fanns stor nöd i vart och vartannat hus.
Nästa morgon klev hon upp tidigt. Hon gick mot närmaste hus och knackade på. Frågade om hon kunde hjälpa till med något. Och det kunde hon.
Snart märkte både hon och dem hon hjälpte att hennes råd var goda och att hennes börs som hon tog fram, för att ge dem också ekonomisk hjälp, aldrig blev tom. Hur ofta hon än tog fram mynt så fanns det alltid nya.
Hon vandrade runt i byn och snart gick hon även till grannbyarna och senare for hon land och rike runt, hjälpte till där man ville ta emot.
Eftersom hon visste att allt hon hade blev henne given gav hon ständigt bort allt hon ägde. Och hade alltid lika mycket kvar. Det var en stor glädje för henne att kunna ge vidare det hon fick på det sättet.

Åren gick. Ibland kom hon tillbaka till byn och tog in på samma gamla ställe. Då kom också han ibland och de satte sig bredvid varandra och språkade om sånt som varit och sånt som hänt. De tittade på varandra med tillgivenhet och ömhet. Hon kände stor tacksamhet gentemot honom. Att han hållit henne kär sedan de varit små, att han funnits i hennes liv så länge och fortfarande. Att han på något märkvärdigt sätt som hon själv inte riktigt förstod hade hjälpt henne att bli hel, att få tillbaka drömmar och önskningar, även om det inte blivit som hon önskat vad gällde honom och henne.
Hon levde gott och var nöjd, ja, lycklig.
Och hon levde tills hon dog, mätt på att leva.