Ge mig något som är värt något

Går det ens att sammanfatta ett liv?

En dag så är det hela över och allt som finns kvar är sekvenser som vi kallar minnen.

Man står plötslig ensam i en annan tid, en annan känsla.
Inget har samma form för alltid, utan bytes ut mot en annan skepnad

Gårdagen som var så stabil är nu borta,
Något har ändrats, något är inte det samma,

Åren går förbi allt snabbare och ingen broms finns.
Gapande sväljer våra hjärnor allt de kommer över, men lagrar allt färre och färre saker.
Orsaken är okänd, kan de ha blivit fullt eller kanske överbelastat?

Tågen som alltid höll tiden kommer senare och senare.
Som om de inte visste att de var väntade eller saknade.

Oron växer sig större och större tills endast den finns att ta sig till.
Månader känns som sekunder och man inser allt för sent att man skulle tagit fler kort.

Är man så naiv att man tror att man kommer minnas alla de små vackra
sakerna som händer varje dag?

Regnet faller om och om igen, men det är aldrig samma droppar osm faller på samma platser.
Vart man än tittar så är allt nytt och förändrat.

Är det omöjligt att ha en plats som aldrig utvecklas?

Råden man ber om svarar sällan eller med en ny gåta.
Tar allt slut för fort för man inte förstår att de kommer ta slut.

Någon borde banda sina minnen och spara dem i en ask.
Åren har ingen länge, utan är blott en uppfattning.

Gårdagen är som dagen ett minne.
Orden blir svagare och blekare, fast man skrev dem ner.

Tar allt verkligen slut för fort eller försvinner bara allt för många minne ut i livets hav?

SSB 2012-06-08