Jag vaknade en dag till att persiennen trillade ner av sig själv. Många människor skulle inte reagerat, men jag visste att jag var instängd i mig själv. Persiennen hade dragit för världen, och bakom persiennen fanns nog bara jag. I vanliga fall äter jag alltid frukost, men mat är nog inget för mig. När persiennerna trillar ner av sig själv är allt inte som förut, och man själv är någon annan. Jag hamnade i vakuumet med persiennen emellan skulle man kunna säga, och där någonstans fanns något annat istället för frukost. Jag stod inte ut. Jag gick ut.


När persiennen föll började det regna och för att bli ren så tog jag en jacka som lätt blir blöt. Det var inget medvetet val, vad visste jag om att det regnade? Det bara blev så, och kanske var det passande. Jag blev i alla fall blöt och gick in någonstans. Där fanns en disk med kaffebröd, men frukosten måste jag ju skippa, så jag beställde inget. De kollade lite konstigt, att beställa bröd är ju rätt vanligt. Men vad gör det, om man inte vill ha? Jag tog en Fanta, och en stol. Det behövde jag, innanför min persienn. Utanför förvandlades allt till ett hav. Vi har fiskat upp mycket i haven, men inte allt. De nedslagna blickarna finns kvar och jag såg dem på alla som gick förbi. Regn får en att se ner och det gäller de flesta. Inga undantag uppenbarade sig. Ibland förblir allt som vanligt.


Mina ord förvandlades nog till aska. Jag blev ett med de nedslagna blickarna. Jag såg ingenting i asfalten annat än asfalt, men tänkte att det är nog sanningen ändå. Utanförsanningen var svart, och man får lov att nöja sig. Jag drack av min Fanta.


Ibland skulle nog världen behöva bli ett hav, man måste dränka sanningar och skapa asfalt. När persiennen själv faller ner återstår det som är enkelt, och i asfalt finns enkelhet när regniga dagar drar sina gränser. Jag är ingen stel person, jag älskar och hatar med passion, något sällsynt nu för tiden. Det är lite som TV. Det som är verkligt är skådespeleri, och ibland undrar man om det inte också är tvärtom. Av det som är tråkigt och det som är spännande väljer jag det senare. Jag gick vilse i ett manus en gång. En dröm jag hade som var jobbig, speciellt då manuset var dåligt. Jag hoppades att de inblandade skulle hitta sin väg rätt enkelt (det var en rätt enkel gåta, faktiskt), men så var det tydligen inte. Ytterst trist, men TV är faktiskt ännu tråkigare. Jag vaknade då också, precis som nu.


För att ha blivit en nedslagen blick fann jag ändå min väg rätt enkelt. Jag hamnade här. Här förstår jag mig på en del, och här är asfalten ändå asfalt. Världen utanför saknar jag inte, jag har inte sett den sedan persiennen trillade ner och jag hann dricka upp min Fanta utan stress. Jag saknar inget, jag är en nedslagen blick. Kanske vaknar jag upp någon annanstans snart. Tills dess är mina ord aska i ett hav.