Och hon log sitt vackraste leende, denna kvinna som blivit en vanlig kvinna, varken prinsessa eller drottning var hon längre.

Och har de inte dött så står de där ännu.

Och när de stått så några år, märkte de, när de ville lätta på trycket i fötterna att de inte kunde lyfta de längre. Och när de ändå försökte, kändes de som fastklistrade. Då förstod de, att de slagit rot. De tittade på varandra och log uppmuntrande och lugnande mot varandra. Men då såg de att deras kläder blivit brunaktiga, ja, när de tittade ner på sig själva såg de att de hade fått barkartiga rynkor och när de kände efter kände de att de var alldeles ruggliga.
Och ännu några år gick och så såg dem på den andre att nu, när de fått rötter så hade de också börjat skjuta i höjden. Han var redan farligt nära stugtaket och hon var glad att hon stannat nära dörren, för då kunde hon böja sig ut och växa vidare så och det gjorde hon med.
Men en dag hände det förskräckliga, att hans huvud stötte i taket och han fick förskräcklig huvudvärk och visste inte vad göra. Han jämmrade sig högt och hon kunde bara hjälplöst titta på, hon kom ju inte ur fläcken.
Men hans stamm blev allt tjockare och tryckte på nerifrån och mer och mer så och en dag, huvudet höll på att sprängas trodde han, och han skrek högt, så stötte han äntligen igenom. Då kunde han andas frisk luft igen.
Då hennes stam och krona växt ut genom dörren och högt upp och hans genom taket och högt upp så kunde de nu se på varandra igen och le. Deras kronor svajade och brusade i vinden och det var de som dansade de med varandra. De längtade efter att kunna omfamnas, men det var ju inte möjligt längre.
En dag kom det två män vandrandes på vägen.
- Titta här, sade den ene, så underligt dessa träd har växt. De gick in i huset och såg att det var tomt.
- Och kolla här, gammal mat på tallrikarna, det har blivit sten ju. Det måste har varit länge sedan någon varit här.
De gick ut och vidare. Träden tittade efter dem, de ville ropa.
- Vi är ju människor, men de fick inte längre fram något ljud.
Nästa dag kom männen igen och de hade med sig sågar och så sågade de ner träden och sedan i små bitar.
- Nu har vi eld för flera dagar, så stora var de, sade de när de lastade vagnen full. Vem har månne bott här en gång?