Tanken av nu stå helt naken vid vägkorset till framtiden får mig ängsligt men vågad inuti, jag har precis gått ut skolan med högsta behörighet skolan kunde erbjuda, en 4 = utmärkt studieförmåga i alla 9 kurserna jag läst.

Och jag måste påpeka att jag fick upptäcka vad hårt arbete ger en och hur jag insåg vad jag kunde prestera om jag för en gångs skull gav mig fan på att jag kan om jag vill, så jag motbevisade hela världen vad en blond person kan åstadkomma. Men framför allt för mig själv.

Jag frågade en visdomsfull person efter svar, hon svarade mig: tänk om du visste precis hur allt skulle vara? Att din framtid redan är bestämt och du måste bara gå rakt igenom utan att nånsin behöva undra eller fråga?
Det var då jag började inse vad frihet egentligen är för oss alla, men speciellt för mig....att inte kunna se framtiden, att dimman är något magiskt av skapandet kring val jag själv får göra.

Jag kommer aldrig träffa denna personen igen och det gör mig mindre hoppfull när det var hon som tog mig hit när jag inte ens själv kunde se mig själv i spegeln....

Jag är så förvirrad inuti, och om jag inte vill möta mitt egna jag i spegeln, hur ska jag möta er?

When we was younger, I had the answers, I got to say, but all of my answers now when Im older turn in to questions in front of me...