Ögonen tåras på barnen som anses vuxna nu.
Slutet på den första etappen är här
och det känns.

De sitter i klassrummet och har precis fått sina betyg
och för sista gången lyssnar de på sin lärare
som så tydligt är ett offer för nostalgin.

Men han gråter av helt andra anledningar än de.
Han ska stanna kvar i det liv han levt så länge,
och det är han rädd för.
De ska ut i det liv de inte vet någonting om,
och det är de rädda för.

Långa kramar med ord som lovar så mycket:
"Du kommer komma så långt!" "Jag tror på dig!"
"Vi ses snart!"

Men deras "snart" är bara en vackrare synonym
för "aldrig mer",
och "aldrig mer" är så många dagar.