Jag känner skammen rinna från mina fingrar
tanken på det som inte fick hända,
men som hände ändå.

Jag känner rädslan sippra från mitt hjärta
minnen av det som var
minnen som aldrig
kommer släppa.
Minnen som känns närmare i tiden
än vad de är.

Jag känner tveksamheten smyga i mitt huvud
oro över att bli tagen på allvar
av de som vet mer än jag.

Och jag borde inte tänka att
det var mitt fel.
Jag borde inte tänka,
att jag kunde ha förklarat mer.

Men jag kastar mina ursäkter
rakt i ansiktet på den skyldige
för att komma underfund
med varför det blev som det blev.

Jag borde ha varit lite
snabbare
starkare
tydligare
duktigare

Eller,
så borde jag,
helt enkelt
inte
reagera så
hårt.