Jag knallar runt i ytans labyrinter
med både guider karta och kompass

Jag skriver några rim på hyacinter
som duger mest som papper på ett dass

Sen påtar jag i tankens lilla trädgård
med gröna fingrar bygger jag ett hus

Som faller till en yklig liten brädgård
och så blev ädelstenarna till grus

Livet är ett enda stort mirakel
av mörker lögner sanningar och ljus

Tilllsammans bildar de ett stort spektakel
kan hända man är kräsen och burdus

Excentriskt värre ska det alltid vara
men blir mest misantropiskt vredesmod

Fast allt är inte som det synes vara
ty fegisen gör dikt om hjältemod

Livet är ett rövarpack som plundrar
bråkar luras tjafsar slåss och stjäl

Pesten eller kolera man undrar
båda tack, så att jag dör ihjäl

Det finns ju frågor inte nån kan svara
och frågor som man inte ens förstod

Som lika smått abstrakta synes vara
som Picassos blåaste period

Men för den bittra sanningen man blundar
man lyder bara viljornas befäl

Och sanningarnas sanning blott förundrar
jag är en enda stor akilleshäl

Men om jag skulle hälen amputera
och sedan med två kryckor framåt gå

Det vore ju att olyckan dubblera
att såga av den gren man sitter på