Nu rodna morgonstundens Aurora
och pannans fåror bildar djupa väck

Säg är kanske såren alltför svåra
när vattnet redan sprungit över däck

Tidens tår i universum faller
höjer sina dunkla ögonbryn

Och hur mycket viljan än befaller
tystnar alla harporna i skyn

Fallit har vår himmels alla chanser
keruberna de vaktar icke mer

Moder jord är liggandes i cancer
tumörerna de växer bara fler

Tröstsamt syns ett hav av stjärnor blänka
som ett sista tindrande farväl

Månen står nu ensam som en änka
lyser som en skära än likväl