Jag litar icke på mörkret sade greven
När jag släcker ljuset är jag inte längre säker på rummets form, klagade han... Grevinnan satt och knäppte på skrivmaskinen i rummet intill, sprudlande pigg som en champagnebubbla.

Dom hade samma problem men aldrig samtidigt
Hans konturer liksom omslöt hennes tomrum.... och vice versa
Dom fick turas om att styra slottets diktatur beroende på humör

Lika flyktigt som en sorgmantel som fladdra över ängen
Levde dom vidare i den bedarrande evigheten
I hoppfull tro
på väg mot den karmosinröda illussionen

Får det vara en Kanapé, avbröt butlern som brukade titta in med jämna mellanrum..lite på låtsas
Grevinnan som var i skrivartaget replikerade "solen går icke att släcka , månen är alltid på glid. nu väntar en ostronfri vecka, nu väntar en hårdare tid"

Freden var latent mellan klasserna och den tillgjorda artigheten förvärrade sjukdomtillståndet...särskillt hos greven.. det visste båda parterna och därav skådespelet

Det var den alkemin som fick pöbelns blod att kristalliseras till
champagne



Greven kunde höra men icke tyda de suddiga ljud genom väggen och
plötsligt fick han ett av sina misantropiska anfall i mörkret....

"Som Adelsman man jaget sitt betrakta
som ting och ingen kollektiv klenod

Vårt blod har samma färg som den abstrakta
herr picassos blåaste period"

Parasiter far här
fort som ljus

Äter upp planeter
och tömmer neptunus krus"


Och för en hundradels sekund lös något mänskligt i ögonen
innan anden slet sig fri från materiens kulisser

I hans kallnade hand låg en skrynklig limerick

Ett blint litet sällskap i schack
sitter prydligt och spelar i frack
det fuskas diskret
men vad gör väl det
när ingen ändå ser ett smack..


----------------Schluss-------------------------------------




Utanför vårt fönster
drar livet förbi

Samma gamla mönster
samma apati

Utanför vårt fönster
står döden på lur

Samma gamla mönster
tiden är en mur


----


Mjölken har surnat
brunnen har sinat
Tallen har kroknat

Det är trollfolk på bygden
trollfolk på bygden

Sanna mina ord


---



Upp ur askan stiger fågel fenix på nåt vis
rätar sina vingar i zefyros milda bris



--

Sitter i det krökta rummet och filar på en ny och mera effektiv meningslöshet

Persiennerna är kontemplativt på sne

socialt lä

flyttar till horisonten

samma dilemma där




Du befinner dig i det folkliga rättsmedvetndets perspektiv
och det är på vingliga hjul man serverar desserten

När vi vakna nästa gång är solen grön som smaragd

Den är 100
den är 100

-

Över Syrakusa svävar kristaller
ljus och kraft
ljus och kraft


En underjordisk gång
ända till Arkadien

----

---

Natten lämnar en nyfödd dag
att gro över daggfylld mark

Ett ensamt barn i en kosmisk lag
att växa sig ståtlig och stark

Våren blir sommar sommar blir höst
sov under vinterns filt

Dröm under stjärnströdda havets tröst
torka de tårar du spillt

Skymmningen släpper sin dotters hand
och flyr in i skuggornas värld

vågen som sköljer vår trampade strand
sluter vår ensliga färd


---


Tyst i den dunkla midnattens timma
jag gingo allena till älvornas tjärn

Där solens förtrollade förstfödda strimma
fick vattnet att brinna som glödande järn

Runt knarrande åror hörs sländornas brus
de dansa för blänkande gli

Och just där det spegelblanka tar krus
där kastar jag ankaret i

Tröstens vind viskar ditt namn
lättar på gryningens slöja

Nattfrosten smälter i lekande famn
jungfrun bak bergen sig höja

---------------- --------