Det finns en historia. Den är egentligen lång och mycket märklig, men det betyder ju inte att den är osann. Jag har så småningom lärt mig att tro på det märkliga liksom på det omärkliga. Hur i hela världen skulle man annars få ihop livet?

Det är min historia och det finns en logik i galenskapen. Det är en historia i flerfärg med en aromatisk doft av tobak, i tre dimensioner och väderstreck. Jag ska här försöka återge huvuddragen i korthet.

Jag tror att det var ungefär så här. Du blev flygfärdig redan som liten. Först flög du runt lite random bara för att du kunde. Ganska tidigt i livet stötte du på mig i luftrummet. Som trollslända kanske. Du kom med östanvinden en sommar. Då kände du ännu inte mitt namn. Det var bara ett kort möte, men du hann ändå ge mig värmen i det slarvigt målade röda rummet och klyva mig i två med en Kalmarnyckel. Eller om det var en Frisbee. Klyvningen var i alla fall på tvären, längs med snörena i potatisraderna. Min rygg blev en Huldra, min framsida en Fasad. De vita sidsömmarna sitter där för evigt. De syns bäst i motljus. 

Därefter följde ett halvtråkigt mellanspel. Ritterchokladen i ingressen sög. Trots den tilltalande kvadratiska formen och den oändliga variationen gick den verkligen inte ihop med Maos lilla röda i längden. Den röda musikpaviljongen i parken, som jag senare landade vid, ägde däremot en slags personlig charm. Jag uppskattade särskilt mötet mellan reggae, schottis, polka och swing. Ölkvällarna, ödetomterna och konsthallsbesöken var inte dumma de heller, men sjukhusvikariaten tog på krafterna. Efter en tid blev det dock för mycket rätt och slätt och jag flydde till Västerlandet.

Så, där kom du igen, så småningom. Flög in på västanvinden med Den Toppede Høne, tog kattskinn och jamade på spaghettin så att den hoppade ur fältkastrullen. Steg in i det militärgröna fællesmødet och tillförde socialismen en romantisk dimension. Följde mig genom Europas diken och Afrikas skjul, liftade, tiggde, delade fikon. Långsamt, vackert och smärtsamt blev jag kluven igen, denna gång av en Gauloise på mitten. Resultatet blev en övre Äventyrerska och en undre Ämnespedagog. De hade lättare att umgås än de föregående klonerna, även om de båda plågades svårt av besvikelse och solsting. Besöket i Platons grotta satte sina spår. Solglasögon och färgade toppar blev medel för överlevnaden.

Sedan följde ett kort men inte oviktigt intermezzo. En ö, en önskan och en överlappning. En marodör, en massör och en massmördare. Ett blåsippetorp, en teaterutbildning och en begynnande självinsikt.

Nästa mellanspel var ett svartromantiskt scherzo. Det utspelade sig i det mörkaste av Inlandet och led sannerligen varken brist på charm eller fasor. Brunnar och hemlandstoner,  tumpianon och polskor, andar och isterband, spindlar och spioner, jättegrytor och tygblöjor, dragspel och drakspel, revyer och relationer, hämningar och hämnd, stormar och sorgkanter, musik och maktkamp. Träskdemonerna och fladdermössen härdade min karma. Mellanspelet var långt och försvårades tyvärr av det faktum att vi aldrig blev ense om repertoaren.

Det sista flyganfallet kom som en blixt med nordanvinden. Vad värddjuret hette kan jag inte säkert säga, men det var förvillande likt en människa. Rakt in i hjärteroten och pannloberna blåste nordanvinden på en lindansares skor och ett tungt blått violinriff. När jag vaknade förstod jag omedelbart att ingenting någonsin kunde bli som förut, patchwork och pyttipanna till trots. Nu var jag för evigt kluven på längden, av en John Silver med stänk av kokain. Min högra halva blev en Pragmatiker, min vänstra en Obotlig Drömmare. Lodlinjen skevar lite, men den är fästad i himlen, och jag hämtar mig aldrig.