Där växte de tillsammans
plantorna
granna granar
tätt
tätt

små plantor
som växer
frodas
breder ut sig

under grenarna
ärlighetens karga stenparti
och slingrande stigar
visar väg

så blir trängseln
plötslig
övermäktig
när barr sticks
skott skjuter
och kottarna växer

så de flyr
det vilda
sina marker
kapar rötterna
vill något mer

kvbar blir de ståtliga
de växande
som ser förbi
över
och bortom

men yxan viner
skalar rent
tar bort
förgör
den som höjer sig

de böjer sig
för vinden
stormarna
det piskande livet
som formar sig självt

där står den sista
kal och övergiven
bestulen på sina grenar
lavprydd åldring
på livets höst

medan lövträden
och sly breder ut sig
tar över
det fina
som en gång var

marken döljs
under de löv som faller
likt tårar var höst
för att dölja
stigarna
stenarna

för sanningens vägar
och ärlighetens börda
i form av stock och sten
slit och släp
skrämmer de veka

saven stiger
om våren
allt spirar en sommar
för att åter dö
i en allt snabbare takt

ingen minns de granna granarna
eller stigarna som leder till framtiden
allt förmultnar
blir till mull
jord och lera

men djupt där nere
gror frön
glömda
svikna
bekämpade

så faller de sista löven
ger näring
skapar liv
den nya framtiden

den du aldrig kommer att möta