I sin ensamhets längtan
fäller den tappre en tår
snyftar till
minns kärleken från igår

då var dagen ny
molnen borta
aldrig kom känslorna
till korta

deras gemenskap
fulländat vackert skön
fanns inga behov
av meningslös bön

så kom tungotalet
som ingen förstod
byggde murar som plötsligt
emellan dem stod

det som dem värmde
var deras allt
var plötsligt förvandlat
till något kallt

så kana de åkte
längs Jerikos mur
fångade fjättrade
av osynlig bur

plågsam blev kärlek
hotande skör
hur de än skriker
någonting dör

men hav förtröstan
det finns ännu tid
att åter bli samman
ej hamna bredvid

kasta förståndet
glöm de regler du lärt
ge av dig själv
ge allt du har kärt

för naken i sanden
på kärlekens strand
fjättras man åter
med kärlekens band

men då krävs modet
att släppa in anden
som frigör din själ
var inte rädd
allt ska gå väl

för den som förtröstar
naken törs bli
behöver ej rädas
att tanken släpps fri