Jag hann aldrig lära känna dig, men vi möttes en gång. I en park kom du ifatt mina steg och vi slog följe. Vi pratade om våra drömmar. Du sa att du alltid hade velat bli journalist och hävdade att du var avundsjuk på mitt yrkesval. Det är inte för sent sa jag, men du var inte lika säker. Jag är för gammal, sa du och jag skakade på huvudet. Det är aldrig för sent att ändra sig. Du log och blickade upp mot himlen där vita moln flyktade förbi. Samtalet bytte riktning. Jag minns inte till vad, men jag minns det där leendet. Jag hann aldrig lära känna dig, men ditt avtryck finns kvar.