Blicken fäst mot taket dit ingen kan nå och du sitter där
för dig själv
tänkte du mitt i folksamlingen där allas ögon var riktade
du visste det utan att hälsa
att du kommit för sent
första dagen kastade jag socker på dig
du fäste dig vid mig krampaktigt men det där leendet var ärligt och jag ville dig väl
det liksom lekte runt och jag kastade socker på mig själv i tron om att det skulle göra dig vackrare
igen och igen kom det fram, du tog patent och sockret försvann
kvar fanns din soffa med formen efter oss där vi legat och jag tyckte om dig
trots att du var helt förstörd