tröttheten vaggar
lyckan bor in sig
se mig, hör mig,
sätt ihop mig
hur ska jag beskriva kärleken så att
ni tror mig
satt med en man i min fars ålder,
han talade som ett litet barn
tillhör en sliten generation, ofta mycket ofta undrar jag
hur en människa kan se rakt in i någon och inte lyckas bilda
sig ett liv där ingen sett rakt in i dennes
så ungefär, går tanketråden, har ingen sliten refräng
kvar att nagla meningslöshetens ansikte mot, det lundellska
och bowie, får gubbarna stöna kvar uti, porrtidningars enda
frälsning får eka ljudligt i de kvinnliga slags öra, som tror att styrkan
bor i förortshopplöshetens behov av att förneka storbystade glada
kopior,
Lojt betraktar vi grupperingar av orden
flockar bildar förgreningar, bildas valen
av rädsla kavlas byxben upp längs vaden
hesa skrik blandar sig bland kvittret
den goda tanken blir likt pillerburken
skakad, till pulver som vi inandas i
garderober,
Modig är den människa som ger oss
något av det svåraste att medge
jag har inte lyckats
felet var nån annans inte världen
den som är så lika till fasaden