Hon såg besvärad ut

Ögonen försökte ljuga om plågan hon säkert bar på

Under all den tjocka huden,

Den tjocka huden som hade blivit som en mur hon själv byggt upp

För att skydda sig mot känslor som skulle komma att rasa henne

Men ärren på hennes kropp blottade sanningen

Att hennes barrikad var riven

Känslor hade smugit sig in

Och dom var där för att stanna

Det såg man i tårarna som föll




Jag vände mig bort från spegeln

Tillbaks till verkligheten



Doften av dig kryper längst min kropp,
virar sig runt varenda liten centimeter som ett slags bandage

Även när du inte är här skyddar du mig,
från min idioti som vill klösa upp mina vrister igen

Men jag vet att det inte är det jag vill,
för jag vill le

med dig

Jag förvirrar mig i mina ord,
de jag borde sagt till dig för så länge sen

Även om du säger så försiktigt att du inte letar längre,
så gör det ont i mitt bröst av att inte kunna säga


En sådan outhärdlig smärta,
som får mig att bryta mig ut klockan fem,
bara för att vandra kring i daggen och

Gråta


Även om jag sover på natten så saknar jag dig,
att få hålla om dig när du tar dina mest oskyldiga andetag

Jag räddar alla omkring mig,
på en osjälviskt sätt

Så som du beskrev det


Men i slutändan

vem är det som räddar mig?

När det är jag

som så tyst

ligger i mörkret

och önskar att jag kunde tala

Berätta för er

Vad jag verkligen tänker

Vad jag verkligen känner





Dagen kommer, tillslut
Då min själ äntligen får ro