svarta rosors öken

baudelaires flora

inom vecklar ett mörker ut sig som svart karamellfärg i vitt vatten

jag drömmer att mina pupiller blir stora som tefat

i spegeln

jag drömmer

om havet

om döden

A är rädd för havet eftersom det symboliserar oändligheten

B försöker knarka bort rösterna

och demonerna som drar i hennes kjolkant

och ropar med heliumröster

det brinner i varje människa

det pulserar i varje ven

det rycker i varje nerv

det skriks på varje sjukhus

hit och dit hit och dit

världen är en ström av väsenlösa förvandlingar

en vindil genom det tyngdlösa

i rymden (som vi bor i) hörs inga ljud

mina drömmar är ljudlösa hologram

svävande under moln av lithium

jag vill ha flickan med rosetterna runt handlederna

vi går längs en stig

kantad av röda vallmon

och hon kysser mig

genom det ljudlösa flimret

tills morgonens ringsignal från min Iphone

gör mig verklig igen