Jag ser på dig. Väntar nervöst på en reaktion.
Det kommer ingen.

Hur kan du vara så lugn?
Jag blir arg när jag ser ditt likgiltiga ansikte.
Jag trodde att jag betydde mer för dig än såhär...

"Men skratta då", tänker jag ilsket.
Jag känner att jag snart kommer att ge dig en örfil,
bara för att få se dig bli arg.

Bara för att få se liv i ditt ansikte, dina ögon.

"Hon är inte där längre", säger läkaren till mig.
"Förstår du inte det?"

Nej.
Jag förstår inte det.

Hur ska jag någonsin kunna göra det?