Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Skriven tillsammans med Eva Langrath


Hon och Han - en stafettnovell

De läste samma bok, Stefan Einhorns Änglarnas svar.
Han tänkte på det polska gettot under andra världskriget
och blev sprängfylld av sorg. Hon kämpade med orden
hon ville uttrycka. Hon förblev tyst. Han påmindes om
Stig Dagermans Dagsedel om människans kemiska
värde under kriget. Några kronor, kanske vid tillverk-
ningen av tvål från kroppens fett. Och resten bara vatten.

Språket inom honom lever utanför storstan. Skånskan
pockar på. Hälsinge-dialekten - utan plurala adjektiv -
väcker lusten till de kontinentala språken. Ord och
fraser slår kilar i identiteten, och han frågar sig varför
han övergav sina gamla idiom.

Hon tänker på hur människornas val i boken fick
följder för så många andra. Att människan aldrig är
ensam och att man alltid lämnar en ryggsäck till
sina barn. Hon plockar själv i sin ryggsäck då och då.
Synar, lägger bort, lägger tillbaka det hon inte riktigt
kan lämna än. Tystnaden är hennes väg till orden.
Hon skriver för att kunna lägga ifrån sig sorgen
en stund.

Språket, orden, tystnaden förenar dem. De läser högt
ur Ariel av Sylvia Plath. Bildspråket fascinerar,
blandningen av stramhet och starka ordflöden
i flytande text. Utmanar, inspirerar, väcker tankar
om liv och om död.

Ett av hans tidigaste minnen dateras till sommaren
1944. De allierades bombplan flög in över Skåne.
Hela himlen mullrade som under ett intensivt och
ihållande åskväder. Minns rädslan i de vuxnas ögon.
Inte minst hans fars.

Han var drygt två år gammal och befann sig i farfars
och farmors sommarhus i Åhus vid Hanöbukten.
Huset var stort för att rymma de sex sönernas familjer.
Farfars dröm var ett jättekollektiv under sommaren.
Denna dröm blev dock aldrig förverkligad på grund av
alla stridigheterna mellan familjerna.

Många år senare, efter folkskolan, där man märkligt
nog inte talade om andra världskriget, förstod han
att hans fars världsbild hade rasat samman.
Den sommaren då Tyskland blev ruiner.

Hon tänker på hur hon själv formats av händelser
där det är svårt att se några val. Det första minnet
av övergivenhet, tror hon är från när hon var tre.
Hon minns att hon sitter på en liten, låg grön barnstol
i mormors kök och längtar efter sin pappa. Mormor lär
henne sjunga Evert Taubes visa Brevet från Lillan
/pappa jag längtar efter dig/ sjöng hon om och om igen,
tårarna rann efter för kinden. Det smakade salt.
Mamma fanns i bakgrunden och hennes syster
var en liten bebis, som hon minns det.

60 år senare i ett kök pratar hon med sin pappa om
sitt minne och undrar vart han var och när det kan
ha varit. Han berättar att det var när han gjorde
repmånad och att hon var 3,5 år. De bodde hos
mormor och morfar eftersom mamma var trött.
Hon tänker på att musiken och orden varit hennes
tröst i tider av sorg och ensamhet, så länge hon
kan minnas.






Prosa av Fredrik P. VIP
Läst 345 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2012-08-02 18:33



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Strålande text, fast andra stycket behövs inte.
2012-08-02
  > Nästa text
< Föregående

Fredrik P.
Fredrik P. VIP