Tvärs över ett universum (ett fyrkantigt köksbord för fyra personer) sitter de och ser på varandra. Hon har en kopp the mellan sina korta fingrar och han rör försiktigt med en sked i sitt kaffe utan socker med mjölk. De ser på varandra när de inte vet om det. Han ser på henne, hastigt, som han ser på väggen bakom henne, och hon gör likadant. Han har aldrig mött hennes blick i mer än två sekunder, hon har räknat varje gång.
Hon skakar i kroppen, inuti, vibrerar som en kolibri, och hon biter hål på sin läpp. Tänk om blodet skulle droppa ner på hans rena skönhet, tänker hon, och blundar återigen. Tröttheten och ensamheten smyger sig på och viskar oddsen. Hon har inte chans, men det skiter han i, för han har sämre chanser än vad hon har.
De är chanslösa, men de befinner sig i samma hus, på samma nivå, med samma mål och planer. De talar samma språk, de lever i samma land, till och med i samma stad. De går i samma skola, efter sommaren kommer han att börja jobba och hon söker till en folkhögskola någon annanstans i Sverige. Han kommer nog inte följa efter henne, men det är fakta som de inte bryr sig om, just nu finns de i samma syrebubbla, det betyder allt.

Utanför svalnar världen och inuti brinner en brasa, en brand värre än en skogsbrand, eftersom man måste släcka källan till elden för att släcka hela branden, och hennes eld brinner utan glöd. Han är lika röd om kinderna som hon. Han rodnar om öronen, det finner hon charmigt. Hon har en leverfläck snett ovanför den vänstra näsborren, den har han döpt till Vacker. Han vill glömma hennes namn men det ekar i huvudet, och hans namn surrar som en mygga framför hennes ögon.

Deras gemensamma universum krymper alltmer och deras ögon ser i tunnlar, hans ögon, hennes ögon, virvelvind i solsken. Snödroppar som faller ner från himlen och landar i hennes mammas rabatt. Det bildar vita glimtar av ett liv utanför fönstret, med deras tid är nu, och hans läppar smakar så gott och hennes tunga är varm och han känner smaken av mjölk i hennes gom. Världen har krympt emellan deras läppar och de vill nog inte riktigt släppa taget och bli medvetna om vad de gjort eller om världen där utanför som skulle måla deras hjärtan svarta. I dagens värld är kärlek en lyx som få har råd att unna sig, och kärlek är dessutom mer en fråga om pengar och utseende än skönheten i varje andetag och saknaden som kan bli till en längtan utan att man rest ifrån varandra.
Sådan saknad känner hon nu. De har släppt taget och deras läppar är återigen särade. Hon rodnar inte längre, men hennes pupiller är blyga och hans örsnibbar är lika röda som rosorna som kommer att slå ut när det blir riktig vår utanför.

Han känner sig som en världsmästare som just kammat hem storsegern och räddat världen från drakar och demoner. Smaken av hennes läppar, tungan, rörelsen som pulsen i hennes överläpp gjorde, ekar i hans huvud. Hur kan något annat än ljud eka i huvudet?
Hans mamma kallar honom nykär, pappan kallar honom för vuxen och lillebror kan inte låta bli att fråga om sex. Vad ska han svara på alla frågor de ställer?
”Är du kär?” Ja.
”Ska du bjuda hit henne?” Vet inte.
”Är hon kär i dig?” Jag tror det.
Svar som mamma aldrig skulle godta och pappan skulle dunka honom i ryggen och brorsan skulle sucka. Man kan inte vara kär i en sådan som hon, skulle polarna säga, och de skulle skratta, sprida rykten och behandla henne som skit. Hon är inte hans typ av tjej, han är definitivt inte hennes typ av kille. Men hon smakar lika gott för det.

Ronjas vårskrik skulle aldrig utplåna det lyckoskrik som råder i hennes blodådror just nu. Han ögons ser in i hennes nu, han är långt bort, hela vägen till hans hand på andra sidan bordet är flera mil bort, och resan runt stolen bredvid, bordet och bort till hans ansikte skulle vara en resa i evighet. Hon är bly, sitter stilla, sjunker ner bland rosa moln och fluffig dimma. Hon hatar den känslan, för när man är kär vill man vara medveten om minsta lilla ögonblick, och hon gråter var gång hon glömmer bort att ge honom syre i hans andetag. Men han krymper återigen luften mellan dem och den här gången är avståndet det samma när han släpper, nu är han nära-nästan-närmast och han smakar så ljuvligt och vårblommorna i hans ögon får henne att drunkna.

Världen utanför gör uppror när de kliver ut ur hennes hus, hand i hand, bara ögon för varandra, och kaos utbryter på gatorna när de går förbi och råkar ge varandra en puss på kinden. Livet säger ifrån, säger stopp, snaggat hår och rufsigt burr hör inte ihop, blek hud mot solariumbrun färg är fel och hennes bittra kommentarer hör inte ihop med hans sofistikerade val av liv.
”Men världen har inte med oss att göra, vi kan bygga en egen.” Tänker de via den kontakt som deras händer så ömt vårdar, och de ska gå hela livet i samma gamla skor med oknutna snören, snubbla på trädens rötter, falla i djupa vattenpölar. De kommer att slåss hela livet mot Livet, men tillsammans kommer ingen drake att bränna deras mål.