Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
nygammal text som blev vad det blev.


Jag älskar dig bara via vindmejl

Klockan 10.05
Jag sitter i skolan. Du har precis gått förbi utanför fönstret. Fast jag vet att det bara var i min fantasi. Du lämnade nämligen inga spår i den smältande snön och du var inte förföljd av din skugga. Jag såg dig, fast inte i verkligheten. Och den smärtan är obeskrivbar.

Klockan 11.57
Du smög förbi mig när jag skulle slänga maten jag inte åt upp. Du viskade i mitt öra att jag var så vacker och att du saknade mig så att det gjorde ont. Du sa att varje minut var en plåga, du ville ha mig hos dig varje stund i all evighet vi kunde kräva. Jag svarade dig, att evigheten inte går att äga, men att vi kunde ge varandra allt så länge vi fanns till. Du sa att för min skull skulle du finnas till för evigt, även om du inte ägde evigheten. Jag skrattade, vände mig om och såg in i dina ögon som inte fanns där. Jag letade efter dig, jag fann inte ett spår av dig. Inte ens en smak på min tunga av din doft som kunde bekräfta att du funnits där. Du var aldrig där fast jag kände dina andetag i mitt öra och din hand på mitt kindben. Jag skulle vilja be dig om att aldrig mer göra så, beröra mitt kindben på det sättet. Du lämnar brännsår i mina porer.

Klockan 12.43
Du var här igen. Stod bakom mig, tätt ihop med dina andetag mot mina skuldror, dina händer på mina händer. Dina armar lindade runt mig, som ett slags skydd runt min ömtåliga kropp. Din bröstkorg som trycktes emot min bräckliga rygg. Och när jag vände mig om för att se in i dina ögon och drunkna, så ropade någon annan på mig och du försvann.

Klockan 13.08
En kille i din längd satte sig framför mig på bussen idag. Han hade likadana skor som du och ni hade lika röd hårfärg. Fast du är vackrare. Ni liknade varandra, hans hand påminde om din och jag önskade att det skulle vara du. Jag tänkte att det skulle vara bättre med honom eftersom han var närmare och såg ut att vara lättare att fånga. Dessutom var han ju lik dig så det skulle ha kunnat gå. Jag tänkte att han kunde ha fått spela din roll i mitt liv. Det kunde ha varit du men det var inte du för du satt hela tiden i mitt huvud.

Klockan 16.00
Jag satt i solen med din värsta fiende emellan mina fingrar. Jag tänkte p dig och skickade en hälsning med vinden till dig, trots att du stod innanför mitt pannben. Hela dagen har jag blivit lurad av min saknad, så jag har slutat tro på ifall du finns till överhuvudtaget. Men jag skickade en hälsning, en kärleksförklaring via Vindmejl. Jag hoppas att du inte har läst det, men man kan inte radera tankar när man redan har sänt iväg dem. Då är de inte ens egna längre, då är de på fri fot med sitt budskap, ett budskap som inte borde höras alls. Vissa ord ska man helt enkelt behålla för sig själv.
Klockan är fyra och jag saknar dig med hela mitt liv.

Klockan 17.30
Jag såg dig nu igen. Du gick framför mig, med korta steg. När jag var nästan nära din hand, så klev du in genom en dörr som inte finns. Glaset i dörren visade inte din spegelbild. Du lurar mig nästan jämt, och var gång som jag går på dina skämt känns det så ensamt inuti. Du borde inte driva med mig, du borde inte trampa på allt som är jag. För någon dag kanske du kommer att känna likadant för någon som inte är jag. Jag hoppas att du känner dig lika tom då. För då kan jag skratta åt din olycka. Men sådan otur har nog inte du. Eller så faller du inte lika lätt i Kärlekssnåret som jag. Kanske faller du inte alls, vem vet?
Klockan 03.43
Du har varit här sedan klockan tolv. Jag har haft dig i min säng hela tiden. Jag har fotograferat dig, ritat av dig, ritat PÅ dig. Jag har gjort änglavingar på din rygg med min handkräm som doftar kamomill. Den är förresten tömd nu. Precis som jag, men det skiter väl du i. jag har borstat ditt röda hår, det var väldigt lent och smakade vatten. Jag har låtit mina händer och mina fingrar memorera din hud, och jag har smakat dina läppar. Du smakar väldigt gott. Du har inte haft någon spegelbild eller skugga, mitt fönster har inte visat din gestalt, men du har varit här ändå. Även om det inte räknas, så har du varit här och älskat mig i tysthet, som du alltid gör när jag drömmer och är vaken.

Klockan 04.05
Jag känner fortfarande smaken av dig på min tunga. Doften av dig sitter kvar i mina lakan och ett av dina många hårstrån ligger kvar på min kudde. Jag ska aldrig tvätta den igen.
Jag har massvis med minnen och dofter kvar utav dig, fast egentligen har jag bara minnen. Doften liksom försvann någonstans när du lämnade min dröm. Som vanligt var du tvungen att gå, ingen mänsklig tacksamhet. Inte en tanke på vad vår filosofi ”Ge-Tillbaka” står för.
Jag gav dig av allt inatt, klev ur mitt skal, klädde av mig naken framför dina ögon, och du hjälpte till när mitt skal inte riktigt ville släppa taget om mig.
(Du har mjuka fingertoppar.)
Men nu sitter jag här, med saknad i blodet, eld i mina nerver och tårar rinner ur mina sår. Jag är fiolspel (eller hör jag fiolspel, jag vet inte) och din röst sjunger. Fast egentligen är allt tyst och världen sover. Det är bara jag och Fröken Kaos som är vakna.
Och om jag tittar riktigt noga, ser jag dig gå längs med vägen i mörkret. Men du lämnar inga fotspår i snön.




Prosa (Novell) av Jeanett
Läst 322 gånger
Publicerad 2006-02-07 12:41



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jeanett