än har jag inte levt.
jag har passerat stund efter stund,
blind av dopamin, av endorfin
tillfällig fysisk lycka som alltid dämpat
det som väntar på att tränga ut.

ni vet, det kanske är vingar.
det kan vara fågelvingar som kan ta mig,
ta mig långt bort eller kanske hem,
och jag har alltid förvägrat dem att växa,
att andas, för hur ska vingar kunna flyga
flera meter under jord?

jag är trött på klichéer,
jag är trött på att säga att jag ska resa mig ur askan.
kanske var det aldrig meningen att jag skulle vara hel,
och kanske min trasighet en gång ska hjälpa någon annan,
men idag finns ingen fågel fenix,
bara klagosång, vingklippt klagosång.