Första gången såg jag dig
för ett halvt sekel sedan.
Min själ dominerades
av en okänd längtan,
jag anade inte,
hur djup, gömd
och sedan länge saknad.

Din frågande, lite generade blick,
dina gröna skrattande ögon,
dina rundlagda, leende kinder,
din smala, ädla näsa,
din ovalt slingrande, vackra haka,
ditt ansiktes sköna karaktär
slog mig i mitt innersta
som en glödande pil.
Jag darrade men visste inte varför!
Den känsla som kom
från någonstans fjärran
kände jag sedan länge,
känslan att jag saknade
en nära vän, väjde för känslan
av uppfyllelse.
En stor okänd brist på själsvärme
var förbi.

Hela min mänskliga varelse
hettade i mig.
Man blir från vett och sans.
Det är som en allvarlig sjukdom.
Man förlorar för en stund sin sans.
Komma till sans igen kan ta länge.

Du såg, att jag blandades
i själ och hjärta.
Du berättade det senare att
du erkände min psykos som kom
i början av kärlekens födelse.

Jag ville vara dig till behag, vara din vän.
Genast. Dygnet runt.
Det hör till det maskulina väsendet!
Men ditt svar kom ej omedelbart.
Klokt. Framsynt.
Du var förvånad.
Du gav mig inte korgen.
Du gav mig din varma hand.
Jag fattade din hand.
Vi satt hand i hand,
innan modet vann, kind mot kind.

Tiden förlorade sin betydelse.
Dag blev natt och tvärtom.
Du berättade om dig.
Jag lyssnade på dig och tvärtom.
Även i ditt liv hade saknats något.
Du längtade något i ditt omedvetna.
Vi var själsfränder?
Vi njöt av själarnas sympati.
Vi firade begravningen av
den lösaktiga tonårskärleken!

En verklig kärlek
från själ till själ föds
djupgående, smygande på tå
men som rovdjuret på sitt byte!
En verklig kärleks uppkomst
är inte alltid fysisk.
Ömhetsbevisen väcker
först passionerna.
Den stora kärleken är
som den vackraste musiken.
Den spelas på nytt och på nytt!

Sedan kom våra roddturer i skymning
längs silverglänsande mångata,
vildmarkens, vattnens och havets
nattliga, gåtfulla kallelser och ljud.
Vi satt vid det stilla öppna havet,
undrande över morgonrodnaden,
gryningens skönhet
och en lugn början av en ny dag!
När mångata blev solgata
gick vi ner i havet
och simmade sida vid sida
mot strålande soluppgång.
Varmt vatten sköljde mjukt
våra vakade, sömniga ansikten.

Vår kärleks första vår
var snart förbi och vi levde
redan slutet av högsommarn.
Du begav dig långt bort till utlandet
att fördjupa dina språkkunskaper.
Inte lämna mig, int´förglöm!
Kärleken dör inte. Kärleken
kräver tålamod och tid,
signalerade ditt leende!
Under pausen
fördjupas och förädlas kärleken.
Kärleken är den vackraste blomma
som aldrig borde vissna bort.

Jag reste efter henne.
Hon hade blivit min ledstjärna!
Jag vill aldrig glömma vad skedde sedan.
Hon blev på hösten min trolovade.

© Heikki Hellman 2012-08-12




r