Det är som måste jag ta det från början, liksom restaurera alldeles om kroppen: byta ut varenda muskelcell, kavla ut magen och linda in mellankotsskivorna i vadd. Jag kan inte tänka en tanke till färdigt: alla hugskott och spröda frön mynnar i streck och semikolon. Jag avbryter min pockande gråt med stötvisa förflyttningar, stör min pyrande vrede med att vrida på vattenkran och sedan fylla mig med sövande pasta (det är svårt att vänta tills den blivit någorlunda mjuk).

Jag byter ut favoritlåtarna innan de kommit till första solot, läser sju böcker samtidigt och därför inga alls, och nej, jag vet inte om jag är tacksam för att jag inte är ryggmärgsförlamad eller lever i ett land utan krig och skrikande fattigdom. Det ligger omkullvälta stolar överallt, tappade filtar - ändå är det bara jag som vandrar i ett enkelrum och till familj kan jag inte stava och min längtans moln skingrades i och med senaste skilsmässan som jag inte törs minnas och som jag inte lärt mig något av.

I år har jag inte städat bakom spisen och dagdrömmer om flygande ännu oupptäckta djur som åker in i näsan och ut genom öronen. Och ja, käre du, tack för att du frågar: jag har en kudde att omfamna. Då jag gör det brukar jag placera den så att den täcker hela magen och själv ligger jag på sidan med fötterna uppdragna. Efter en stund föser jag omärkligt upp den så att hakan kommer att bli i vilande mot dess mjuka vita liksom svanliknande hull. Annars, bra -