jag vandrar på glas
bedrövelsen ligger tung över saknaden
din ridå har gjort min talan sordinerad
smärtan som splittrar mitt hopp
din tillgivenhet som var en längtan
som jag inte bar

lögner jag inte såg
fallande spektrum i en tummad värld
skriven på för många sidor
vi fick för stor plats i våra liv
vi nådde inte hela vägen fram

skotten i natten ekade så plötsligt
en separation vi inte kunde dela

den nya exteriören var för feg
för urholkad för vårat vemod

kvar på brunbrända löv
har minnet fastnat
i en sista viskning

minnet av sista scenen i vår saga
kalabalik till sista andetaget

farväl